Har du hört högerdebattörer på TV angripa vänstern, till exempel för att vara ”odemokratisk”, ”kommunistisk”, ”diktaturanhängare” eller liknande? Har det skett även då ingen representant för vänstern varit närvarande i studion? Det tror jag nog att du har.

Men har du då samtidigt hört programledaren säga att ”vänstern håller nog inte med” eller ”vänstern är ju inte här och kan försvara sig”? Nej, det tror jag inte. Jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin hört någonting sådant.

Men med SD är det något som har hänt och blivit alltmer frekvent ju mer partiet växt. Om du inte redan noterat detta så var uppmärksam i fortsättningen och jag är säker att du kommer se mönstret. Programledare och journalister på vår public service-TV har börjat inta en alltmer hukande och försiktig attityd. Som häromkvällen under en debatt mellan Helle Klein och Vidar Andersson då programledaren avbryter genom att säga: ”…SD ser sig nog inte som anti-fackliga…haha…”

Varför en programledare känner att den behöver påpeka att SD inte håller med och korrigera en debattör är något att fundera över. Varför får inte ett yttrande (i detta fall från Helle Klein) bara stå för debattören utan någon sorts hastig recension eller korrigering från journalisten?

Så varför denna nya stil?

Jag undrar om det har att göra med att allt fler journalister är rädda för hat, hot och angrepp. Angrepp som kommer från de grupper inom och runt SD som ägnar sig åt detta på nätet eller rent fysiskt.

Reportrar utan gränser har visat att fler svenska journalister utsattes för hot och hat under förra året. Samtidigt visar en undersökning att 40 procent av de svenska journalisterna ägnar sig åt självcensur på sociala medier. Och på frågan: ”Finns det några särskilda frågor som lockar fram trollen?” svarar Erik Halkjaer (som är ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige”: ”Det är ju främst flykting- och migrationsfrågorna”.  Alltså de frågor som är SD:s huvudfrågor. 

Vi ser för övrigt en liknande utveckling i övriga Europa enligt Erik Halkjaer:

Den holländska journalisten Peter de Vries och den grekiska journalisten Giorgos Karaivaz sköts ihjäl förra året i samband med att de grävde i olika korruptionshärvor. Våld och attacker på journalister har tidigare främst varit ett problem i Italien där många journalister numer lever med skyddad identitet, men problemet har spritts till flera länder.

Tidningen Expressen har visat på hur hoten mot deras journalister ser ut. Hatet och hoten domineras av rasistiska och kvinnofientliga angrepp.

I en undersökning från Lunds Universitet konstateras också att ”För att undvika påhopp anpassar eller avstår en del från att rapportera om ämnesområdena migration, diskriminering, kriminalitet och jämställdhet, som upplevs generera mest hot och hat”. 

Men kanske är journalister på Public Service också helt enkelt rädda för att förlora sitt jobb ifall SD och den övriga högern får mer makt. Enligt Reportrar utan gränser har man kunnat observera ”att den politiska kontrollen av journalister och av public service-bolagen skruvades åt i flera länder”. Det hotet finns nu även i Sverige och den journalistiska inställsamheten på SVT/SR har kanske sin grund även i detta hot?

PS: läs även denna artikel om hot mot journalister i Magasinet Para§raf.