Dagen efter valet för en vecka sedan skrev jag några funderingar om det som hänt. Jag skrev bara lite om Vänsterpartiet, bland annat detta:

Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att ett antal människor som tidigare röstat på Vänsterpartiet nu valde att istället rösta på Miljöpartiet stämmer. Enligt valundersökningen var det 13 procent av dem som 2018 röstade på V som denna gånga röstade på MP. En del gjorde det för att helt enkelt hålla MP kvar i riksdagen (sådana kampanjer förekom t.ex. på nätet). Andra gjorde det kanske för att de var missnöjda med en förändrad betoning av klimatpolitiken från V:s ledning.

Men hela 22 procent som röstade på V i förra valet röstade denna gång på S. Det är inte helt lätt att ta in för någon som i likhet med mig uppfattat att socialdemokratin på många sätt gått åt höger. Det är alltså en ännu viktigare sak att fundera över för oss som hoppades på framgång för Vänsterpartiet.

Detta med valanalyser

Ofta verkar s.k. valanalyser i många partier mer fungera som ett vått finger i luften. Om det gick dåligt så ska politiken läggas om och anpassas. Det är ju för övrigt precis det som vi sett hos alla de partier som under de senaste åren alltmer anpassat sig till SD:s agenda.

Jag är därför motståndare till ett tänkande där kortsiktiga upp- eller nedgångar styr valanalysen, även för Vänstern. Ett parti måste stå för vissa saker – sitt program – oavsett om det ger framgång i det korta perspektivet.

När det gäller Vänsterpartiet så är ju inte bilden entydig. Partiet har under flera år haft en mycket stor medlemstillströmning och den fortsatte även efter valet. Det är fler medlemmar nu än på flera decennier. I flera städer och regioner går också partiet fram starkt röstmässigt. Det är utanför städerna som Vänsterpartiet backar, vilket ger ett försämrat resultat i riksdagsvalet.

Om detta skriver Vänsterpartiets partisekreterare Hanna Gedin i ETC:

….det går redan att konstatera att Vänsterpartiets resultat, trots en fin valrörelse, är en besvikelse. Nu behöver vi göra en ordentlig analys av vad som hänt, en analys baserad på fakta om varför människor röstat som de gjort…….Att istället snabbt lyfta fram just de käpphästar som man alltid lyfter fram, det tror jag är en mindre fruktbar form av debatt.

Jag tror jag förstår hur hon menar. Det är ju inte säkert att det som man själv ogillat i partiets valkampanj eller olika riksdagsbeslut är det som orsakat röstnedgången.

Men det är inte heller så att all politik som kan ge röstmässig framgång är den rätta på längre sikt. Ett vänsterparti bör ha ett längre perspektiv än en valperiod. Därför vill jag här rida ut till käpphästarnas försvar.

Några käpphästar

Ett vänsterparti måste vara systemkritiskt och inte ducka för frågor om socialismen. Det betyder inte att frågan om vad begreppet socialism står för idag är enkel. Jag har skrivit om den saken många gånger. Men utan en vision om ett samhälle som är något annat än det kapitalistiska så blir vi bara ett nytt socialdemokratiskt parti. Alltså ett parti som visserligen har skrivningar om detta i sitt program men aldrig lyfter fram visionen eller låter den prägla de krav som reses. Att i vision, krav, attityd och även valaffischer skilja sig från alla de andra partierna är kanske inte i alla lägen en väg till röstframgång. Men det är ändå viktigt ifall våra perspektiv sträcker sig längre än till en valrörelse. Det gäller också till exempel en sådan sak som valaffischer

Ett ekologiskt socialistiskt parti måste våga säga att även en rättvis klimatomställning kommer innebära stora livsförändringar vad gäller vår konsumtion, vårt resande och annat. Tyvärr vågade inte heller MP säga det. Förmodligen för att de trodde att det skulle minska antalet röster. Och kanske skulle det i det korta perspektivet vara ett problem att säga som det är även för Vänsterpartiet. Ändå anser jag att det är något vi både måste säga och agera efter. Vi måste förbereda oss alla, både på de konflikter som kommer ske i omställningen och de solidariska åtgärder som innebär att också avstå materiella fördelar.

Ett socialistiskt parti som vill åstadkomma en stor demokratisering av hela samhället måste också hela tiden präglas av tanken på att det är de många som ska med och som är nödvändiga för förändring. Det måste genomsyra såväl organisationen som formen på de tankar och krav som förs ut. Ledare är viktiga, men det är bara ledare som vill bevara det bestående som tjänar på att de många är passiva, eller alternativt följer som en fårskock. Att genomföra en valkampanj som ibland liknade ett presidentval där partiledaren Nooshi fördes fram på kepsar, t-shirts, affischer och andra bilder tycker jag står i motsättning till en socialistisk folkrörelseinriktning. Även om det skulle vara så att Vänsterpartiet tjänade på det upplägget så tror jag att det är felaktigt ur det längre perspektivet. Vi fostras då i att (som vanligt) lita på ledare, på att andra ska fixa det, istället för att vi själva måste organisera oss och aktivera oss.

Jag vet alltså inte ifall de saker jag här kritiserar i Vänsterpartiets valkampanj orsakade bakslaget på riksplanet. Men oavsett det så anser jag att det innebar en riktning som leder oss fel.

Det var några käpphästar.

En gissning i valanalysdebatten

Men om vi då ska försöka fundera över det korta perspektivet, alltså varför Vänsterpartiet backade i riksdagsvalet, så är det en annan fråga än mina ”käpphäst-tankar”.

Bland de fakta vi vet (om vi ska lita på valundersökningen) så har, som jag skrev ovan, sannolikt 13 procent av de som förra gången röstade på V denna gång röstat på MP. Ännu fler, 22 procent lämnade för att istället stödja S.

Jag tycker fortfarande att det då verkar sannolikt att de som röstat på MP antingen gjort det för att rädda MP och/eller för att de var missnöjda med V. Kanske har det som uppfattats som en omsvängning av politiken hos V när det gäller miljö och klimat också spelat roll.

När det gäller de som lämnat för att stödja S finns det åtminstone två (kanske fler?) tänkbara förklaringar. Antingen valde de S denna gång för att de tyckte att V är för extrema i sina krav och åsikter eller så gjorde de det för att de hade svårt att se några stora och avgörande skillnader. Med tanke på den fortsatta högervridningen av S och den ganska utslätade kampanjen från V så tycker jag att det är en del som talar för den senare förklaringen.