Förra veckan publicerades nummer 3–2022 av digitala tidskriften Förr & Nu. Digital är emellertid inte helt rätt, för de ger även ut sina samlade artiklar som årsböcker. 2017 och 2018 finns, jag hoppas de fortsätter med 2019 och framåt.
Nr 3-2022 är som vanligt intressant. Vad som fångade mig först är den långa ledarartikeln av Örjan Magnusson med rubriken: ”Vart tar med den svenska skolan vägen?” Den behandlar två viktiga böcker, en nyutkommen av Svensk skola AB av Peter Letmark (Mondial, 2022) och Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas av Inger Enkvist, Magnus Henrekson (red), Martin Ingvar och Ingrid Wållgren (Dialogos 2017).
Artikeln inleds med ett mycket tänkvärt citat av författaren Sven Delblanc: ”Ett land som föraktar och ringaktar lärarkåren bereder vägen för barbari.”
Själv har jag nästan slutat skriva om skolan (efter att ha givit ut mina samlade skolartiklar), för jag tänker att jag gjort mitt på det området. Men så blir man på gott humör när någon välformulerat skildrar detta, det kanske största kultursveket mot svenska folkets välfärd i hård konkurrens med många andra försummade områden.
I övrigt presenteras ett antal artiklar av hederligt kulturtidskriftformat om bildkonst, teater, litteratur och historia. Per Olof Käll skriver andra delen i essä om Italiens långa historia ”När Italien blev en nation. Del II”, Anne Lidén om den italienske konstnären Giorgia de Chirico ”Drömbilder av Italien, torg, hus och statyer” samt om Pontus Ljungbergs om ”Pontus Ljungbergs konst och den gåtfulla verkligheten”, en novell av Jan Käll ”Strävsamhet” och Adam Wrafter skriver om Teater Tribunalen som sätter upp tjeckisk pjäs från 1937.
Tillåt mig till slut att citera Anders Björnssons ”Tidsbilder 2022”:
”I THOMAS BERNHARDS ANDA
Den djupa statens subversivitet visade sig effektivare och mera effektiv än vi kunde ana. Den var som tio brigader mullvadar i full aktion. Den respekterade inte den konstitutionella ordningen. Just där man trodde sig säkrast, var den största risken.
Medborgarsamhällets kanaler täpptes till. Det blev svårt att andas redan i februari, och i mars knäcktes de första revbenen. Nidskrivarna bjäbbade genom etern. Generalerna sträckte på sig. De hade äntligen fått bestämma. Krigsivrarnas upprättelse. Hånskrattsalvor!
Noske-partiet mobiliserades. Den rävlike bilhandlarpresidenten tog befälet. Han hade svårt att dölja sin upphetsning. Många slokade då, andra tog för sig. Den gamla vanliga skamligheten alltså. Valet skulle vinnas, men det fanns inget val. Endast den endaste vägen.
Leden slöts. Regelverket visade sig vara fernissa, det suspenderades. Mången västerlänning gick nu Dostojevkijs väg: från upprorsman till reaktionär. Ministrar stod inte vid sina ord. Så bedräglig denna vårtystnad. Man ville inte pröva vänskaper. Tillit fanns ej.
Midsommarveckan 2022.”
Vinjettbild: The Red Tower av Giorgio de Chirico, 1913
Vi som finner hemmastaddhet i Förr & Nu, Folket i Bild och Knut L:s blogg är en ganska liten skara – och gammal som gatan. Men vi kanske är den grupp intellektuella som Ray Bradbury berättar om i Fahrenheit 451.
I skogarna dit inte ”brandkåren” kunde komma, samlades män och kvinnor och memorerade de klassiska böckerna.
När eländet är över står hoppet till dessa människor i skogen; att de skall återbygga civilisationen.
Jag tänker ibland i mitt stilla 78-åriga sinne med 8 års folkskola i bagaget och därtill en begränsad teoretisk utbildning som elektriker.
Hur i herrans namn har denna min ytterst begränsade utbildning stått mig stabil under alla dessa år i jämförelse med generationer efter mig, som gått ut skolan efter minst 13 år av lärarledd utbildning? Med tanke på mina förutsättningar i jämförelse och ett ganska vanligt uttryck om att övning ger färdighet inom undervisning borde denna efterkommande generation kommit ut i vuxenvärlden med hästlängder mycket bättre förutsättningar, att göra så mycket bättre.
Utifrån vetskap om hur vår värld ser ut och därtill med omfattande brister, borde utgångsläget vara riktigt goda med suveräna förutsättningar att åtgärda dessa.
Ja tänk vilket kunskap det egentligen finns att hantera omständigheter som ger skadliga effekter vad gäller miljö och samexistens på denna gränslösa planet vi alla numera blivit medvetna om befinner sig i ett mycket skört tillstånd.
Till synes ett ofattbart självskadebeteende som människan tillämpar på sina egna livsbetingelser trots allt vi vet. Hur göra bättre?
Olle P!
Du ställer grundfrågan om bildning och utbildning. Jag borde fråga mig samma sak. Hur i herrans namn har mina ytterst begränsade läsresurser ändå givit mig en slags överblick och upplevd förmåga att se igenom många unga människors brist på överblick och insikt och till råga på allt argumentera för det jag tror är rätt, göra intervjuer, reportage, skriva tusentals artiklar och flera böcker. Egentligen borde jag gjort något helt annat. Hade jag följt min faders råd skulle jag sysslat med något praktiskt hantverksyrke.
I detta finns kanske ett slags svar, nämligen att samhällets, pedagogikens, filosofins och alla andra experters förståelse av begreppen bildning och utbildning ännu är mycket rudimentär.
Olle P och Knut L!
Det går inte att ”göra bättre” eftersom den mänskliga begränsningen och tendensen att göra fel är biologisk. Ingen politisk förändring kan ändra detta.
Felet i den marxistiska traditionen är föreställningen om steget från nödvändighetens rike till frihetens rike; steget till det klasslösa samhället. Det kan icke ske, så länge de mänskliga hjärnorna styr utvecklingen.
Endast om de mänskliga hjärnorna får hjälp av artificiell intelligens, eller om de mänskliga hjärnorna modifieras, kan eländet avskaffas.
Konstig utveckling på tänkandet i denna tråd.
Sluta hoppas på något ”artificiellt” vad nu det skulle kunna vara!
Ta, som Knut L förespråkar det hela konkret och tänk själv! Då vet du i alla fall var du startade och kan sedan kontrollera själv vart det hela bär hän!
Knut L!
Tack för svar och att du bidrar till betydelsen av kunskapsförmedling.
Om ditt val i arbetslivet varit ett praktiskt yrke vore denna sida förmodligen inte tillgänglig med möjligheter att erbjuda en mängd intressant allmänbildning till glädje för många läsare.
Hantverkare, akademiker, formell utbildning och bildning i allmänhet, samt intresset att veta lite om mycket, är ovärderliga tillgångar vi alla tillsammans har stort behov av om samhällets lagarbete skall nå lyckat resultat.
För övrigt tror jag att bildning i sin ”enklaste” form sker när barnen organiserar lekar, till viss del genom självpåkomna regler, som är viktiga om samspelet skall fungera.
Jag minns när vi pojkar tillsammans utan instruktionsledda träningar och fotbollsmatcher, planerade och ställde upp vissa regler i spelets spontana utövande. Därutöver organiserade vi och förberedde utbyte med andra likasinnade. Och inte tänkte vi då i den stunden, att detta var en nödvändig ordning för att uppleva goda resultat i gemenskap, som utvecklade oss individer. Något som i förlängningen säkert hade betydelse när insteg gjordes till det välorganiserade föreningslivets viktiga delar av samhällets grundstenar.