NÄR INGENTING HJÄLPER..

Vad gör man när ingenting hjälper? Adele har sedan ca tre veckors-ålder, VARJE kväll (ok, med kanske ett undantag på 3 kvällar), gallskrikit två – tre timmar i sträck. Och det händer vid nästan samma tidpunkt också, när klockan närmar sig 21.00 är vi antingen redan igång, eller så drar det igång då..och pågår till tidigast 23.00.
Vi tror det är magknip. Man märker på henne att hon sparkar och spänner magen. Någon form av kvällskolik om jag läst rätt alla dom gånger jag googlat.. Det är ett gallskrik där man verkligen hör att hon har ont. Det är inte ”jag vill ha mat” skriket, eller ”plocka upp mig” skriket, eller ”byt min blöja” skriket. Det är hemskt. Och det finns inget jag kan göra för att trösta henne.
Jag ger henne bröstet, och det kanske funkar i 8 sekunder. Jag byter position, lägger henne på mage på armen, håller henne liggandes, vaggandes, sittandes, med napp, utan napp. Inget hjälper. Hon får magdroppar. Inget hjälper. Magmassage.  Spelar olika sorters ‘white noise’. Hud mot hud. INGET HJÄLPER.

Det är såklart mest synd om Adele, det är ju hon som har ont. Men, jag måste bara få ventilera lite. Min hjärna KOKAR när hon skriker såhär. Jag vill hålla henne nära, nära, så nära. Jag vill krama henne och vyssa henne. Samtidigt som jag vill att någon bara tar henne. ”Hjälp mig, GÖR NÅGONTING!”. Jag kan inte tänka, prata (absolut inte vara trevlig mot någon, och den någon är ju tyvärr Viktor). All aptit försvinner. Middagen blir kall eller så slängs den ner i magsäcken på under 3 minuter. Viktor tar över och vyssar så gott han kan, men min kropp liksom måste hålla henne när hon skriker såhär..?
Det är inte bara hjärnan som reagerar. Det är ju kroppen också. En extremt stark fysisk reaktion som känns i varje cell i hela kroppen. Mamma-kroppen som liksom är skapt för att reagera på ens bebis skrik. Jag får ont i brösten och bröstvårtorna som spänner och mjölken börjar rinna. Jag får högre puls och hjärtklappning. Jag blir varm som en kabin och får svettningar.

Jag googlar och läser på en del, och just idag läste jag något jag verkligen behövde läsa efter skrikfesten igår som tog kol på mig. På 1177 stod det: ”Det du kan göra är att trösta så gott det går. När barnet inte slutar skrika behöver du försöka inse att du har gjort allt som går att göra just då. Det viktigaste för barnet är att den som står barnet närmast och ger barnet trygghet finns nära med sin värme och kroppskontakt.”
Puh! Tack – det är SÅ jag måste tänka. Sen vet jag att det blir bättre med tiden, det är en fas, men fy f*n det är så jobbigt djupt in i benmärgen när man är i det.

Igår kväll, efter skrikfesten som varade mellan 20.00-22.00, så var både jag och Adele helt färdiga och vi somnade näsa mot näsa. Mina tårar bara sprutade för jag var så trött och utpumpad. Adele sov från 22 till 03, så ja det märks att hon också blir helt slut av allt skrik och magknip. Undra hur länge det kommer vara så här?

Att känna sig så frustrerad och otillräcklig som mamma som jag gör de timmarna önskar jag ingen. Och då vet jag att de finns dom som har det värre. Kämpa mamas! Ni är inte ensamma! VARM KRAM/E

Alla magiska bilder är av bästa Malin Lindell.