NÄR BLEV DU SÅÅ STOR??

Alla hade pratat om det och jag var absolut förberedd på att det skulle ske, men inte på sättet det slog mig..
Alla sa, att när man kommer hem med ‘bebis numer två’, så kommer ens första barn kännas så stort. En vän beskrev hur både hon och hennes man helt plötsligt hade andra förväntningar på deras första barn för hon kändes SÅ mycket äldre. Så när hon fortfarande inte ville borsta tänderna på kvällen, och dom inte förstod varför hon tvunget skulle tjafsa, så fick dom påminna sig själva att ‘juste, hon är ju faktiskt bara tre år gammal’. En annan vän sa att när de kom med lillebror så kändes deras första barn nästan overkligt stor, som om han fyllt 10år när han bara var fyra. Även min mamma sa att när min (första) lillebror föddes kändes jag så himla vuxen och stor när jag kom för att hälsa på mamma och lillebror på sjukhuset. Då var jag 1år och 9 månader. Så, ja jag måste säga att jag var förberedd på att jag skulle tycka Elliot blev stor när vi kom hem med Adele. Men det kändes inte så. Inte så direkt iaf.

Elliot fick träffa Adele för första gången när hon var två dagar gammal. Jag och Adele satt på sängen i sovrummet, Viktor hämtade Elliot på förskolan. Efter att Elliot tvättat händer etc så kom han in och klättrade upp till oss i sängen. Jag var SÅ glad att få se honom. Han var SÅ glad att få träffa sin lillasyster. Jag väntade på att jag skulle känna att han var stor, men det kom inte. Han var fortfarande min lilla Elliot. Det var ju inte så farligt tänkte jag.. Visst att han var stor om man jämför med Adele men det var inte så dramatiskt som de flesta beskrivit känslan. 

När Adele var nio dagar gammal skulle jag hämta Elliot på förskolan. Viktor hade tagit hand om både lämning och hämtning sedan Adele föddes. Och, om jag ska vara ärlig, hade jag nog inte haft så mycket tid med Elliot alls dessa dagar. Jag var ganska uppslukad av Adele, av att amma, vila, amma, vara nära henne. Det var mycket med efterkontroller på henne, gulsoten, ögon-inflammationen.. sen alla känslor på det. Och för lite sömn. Men iaf – mycket Adele helt enkelt.
När jag kommer till förskolan för att hämta Elliot har jag Adele i en sjal på magen. Det kändes så kul att få gå och hämta honom. När han ser mig, ser jag att han inte blir glad. Det är en sån hämtning – han vill inte gå hem. Han har så kul med sina kompisar i sandlådan och är väldigt upptagen med att gräva och han vill INTE gå hem. Han sätter sig på kanten till sandlådan och börjar STORBÖLA. Tårarna sprutar och han skrik-gråter så högt så jag kan inte höra min egen röst när jag försöker prata med honom. ”JAG VILL INTE GÅ HEEEEM”!!!

Ok.. Jag sätter mig på knä bredvid honom och försöker trösta honom. Och när jag sitter där, lägger mina händer på hans kinder, är nära honom, klappar honom och försöker torka alla krokodiltårar så slår det mig. – Herregud. Vad stor han är. Oj, vad STORA ögon han har! Herregud!! Min Elliot? Nämen hans huvud är så himla stort! Herregud.
I någon sekund kände jag nästan att jag inte kände igenom honom. Jag vet, det låter säkert jättekonstigt. Det kändes jättekonstigt.
Sen tog han upp sina händer för att torka sina kinder och det slog mig igen. – Men hjälp! Vad STORA händer han har!? Alltså vad har hänt med min bebis? Min Elliot!?
Jag blev så paff liksom. Och jag kände mig ledsen och förvirrad. Känslan av att han blivit stor slog mig mitt på käften. Hårt! Sen att han inte ville följa med hem just den här dagen gjorde inget lättare såklart. Jag försökte behålla lugnet.
Efter en stund gick han med på att gå hem. Han förstod att snart kommer ju även alla kompisar ha gått hem och ingen kommer vara kvar på föris då.
Vi går hem hand i hand, han fortsätter gråta. Jag gör allt jag kan för att hålla inne mina tårar. Allt jag tänkte var att jag behövde få gråta över att min lilla bebis, min Elliot, blivit så stor. Ska han inte vara min bebis längre?
Kram/E
De underbara bilderna har Anna Ejemo tagit.