MIN (ANDRA) FÖRLOSSNING – DEL 3

Om du inte redan läst de första delarna till min bertättelse, så gör det först. Del 1 HÄR, och del 2 HÄR. 

Från att ha stått upp en stund för att ta några värkar och förhoppningsvis hjälpa bebis neråt känner jag det berömda ‘trycket’. Trycket neråt och smärtan är på en ny nivå. Jag får hjälp att hoppa upp på sängen igen och BM Maria och undersköterska Sanna säger att de bara ska ta en titt. En titt för att se hur det ligger till och om det blev någon ändring efter att ha stått upp.
Jag hann inte mer än att lägga mig så kom en till värk och jag kan känna inne i mig att huvudet kommer.
”Oj Emma, du kan börja krysta när du känner nästa värk.” säger Maria, hon ber även Sanna att hämta BM Ingrid som också skulle vara med under födandet. Pga. Elliots skulderdystoci stod det i min journal att det skulle vara två BM på plats vid födandet. Och Maria hade sedan innan bestämt vilken position som var bäst ifall hon skulle bli tvungen att göra någon form av manöver. Så jag halvt satt/låg på rygg med benen i benställningar. Jag kände mig stark i den här positionen, och jag kände att jag hade bra kontroll över min kropp.
Klockan är nu 17.15 och krystvärkarna har satts igång.
Jag minns att när Elliot kom (dels så var krystningsfasen ca 50 minuter lång..) att jag hade mer en känsla av att det bara gjorde så himla ont allting som hände under krystandet. Men denna gång var det som om jag kände vad som hände. Jag kunde känna inom mig att huvudet åkte fram och tillbaka, jag kunde känna när huvudet började komma ut. Allt var mer tydligt än ett enda stort moln av smärta, och så himla häftigt. Det var som att jag kunde följa bebisen på väg ut, en tydlig känsla av att vi jobbade tillsammans, jag och min bebis.

Det var en trygg och lugn stämning i rummet, och vid varje värk fick jag pepp och så mycket beröm av alla i rummet. Maria sa åt mig att jag skulle försöka flåsa i värkarna. Det fick mig att fokusera mer på andningen och behålla ett lugn. Jag kände mig stark. Samtidigt som huvudet långsamt träde fram sparkades det hårt upp på mina revben. Det var som om hon försökte hjälpa sig själv ut genom att sparka ifrån.

Även denna gång hade jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville känna på huvudet när det är på väg ut. Jag hade även skrivit att ‘om det går, så vill jag ta emot bebisen själv’. Efter några minuter säger Maria ”Emma, nu kan du få känna på din bebis lilla huvud med en massa hår!”. Jag sträcker ner min hand och känner den lilla blöta, håriga hjässan. ”Wow, wowww” säger jag och tårarna rinner, det är en sån sjuk känsla att veta att snart, snart, SNART ligger min bebis på mitt bröst.

Det var som att det inte gjorde ont längre. Missförstå mig inte nu, det gör ONT att föda barn. Men det var inte smärtan som var den primära känslan, det var längtan och peppen av att min bebis är på väg ut NU. Och om jag varit nyfiken på könet innan så gick det inte att jämföra med hur nyfiken jag var när det var SÅ NÄRA att få veta.
Det kommer två, kanske tre värkar till och jag andas, flåsar igenom smärtan. Hör peppande ord. Hör lugna röster. Sen hör jag Maria säga ”Emma kom här nu med dina händer så ska du få hjälpa mig”.
Herregud. Åh sån gåshud jag får nu när jag tänker tillbaks. Jag tittar ner mellan benen och ser ett litet ansikte. Maria sätter in mina fingrar under bebisens armhålor och jag förstår att jag får dra ut henne själv. ”Åh.. hej, hej skrutt, hej” säger jag. Det är det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag lyfter upp den ljumna, hala kroppen och håller upp den över min mage. Jag kommer ihåg att jag i en sekund tänker att jag ser ingen snopp och ropar ut ”EN FLICKA”!

Klockan 17.28 föddes hon, krystandet pågick i ca 13 minuter. Jag lägger ner henne högt upp på min mage och det blir väldigt tydligt att hon är ganska tagen. Hon är väldigt grå/lila och skriker inte. ”Hon gör inget, hon skriker inte?”. Det är ju lite märkligt det där med att man förväntar sig ett skrik på en sekund..
Maria kom upp till min ände av sängen och sa lugnt att hon har haft navelsträngen väldigt tight runt halsen (som hon misstänkte redan innan) så vi måste ge henne någon minut att komma igång.. Både Ingrid och Maria buffade på henne och torkade med handduk. Det kom ett litet läte och ett litet andetag. Ett litet läte till. Men inget skrik.. Maria var lugn hela tiden och kommunicerade lugnt med både Ingrid och Sanna. ”Hon har bra hjärtfrekvens” sa hon när hon höll handen om bröstet på hennes lilla kropp. Efter någon minut till säger Maria till Viktor att han ska följa med henne och bebisen till ‘barnbordet’. Ett annat rum där de får hjälp av läkare. Viktor får klippa navelsträngen och de går iväg. Jag är kvar i rummet med Sanna och Ingrid. Ingrid förklarar för mig att eftersom hon hade navelsträngen så tight runt halsen behöver hon hjälp med att få igång lungorna. Man kan tycka att det skulle kännas jobbigt och dramatiskt att de gick iväg med ens 3-minuter gamla bebis, men eftersom alla (framför allt Maria) var så lugna och inte visade ett enda täcken på stress eller oro, så kände jag mig helt lugn. Det fanns inte en gnutta oro i min kropp när de gick iväg.
Rummet de gick till låg precis mitt emot. Efter fem minuter öppnar Sanna dörren på vid gavel och då hörs ett högt skrik. ”Det där är din tjej som skriker Emma” säger hon.

Det var det finaste ljudet. Hon mådde bra nu. Hon kom igång och skrek för full hals på bara någon minut. De hade gett henne luftmotstånd för att få igång henne. En liten mask man sätter på henne och genom uppblåsning av luftvägarna öppnas lungorna och får hjälp att komma igång.
Jag bara njöt. Jag njöt av ljudet av hennes skrik. Jag njöt av att all smärta var över. Allt hade gått bra. Moderkakan kom ut utan problem och jag fick en fin liten uppvisning av ‘livets träd’. Viktor kom in i rummet med vår skrikande dotter i en handduk och la henne på mitt bröst. Hon var här nu. Allt var bra.

Lilla tjejen vägde 3600gr och var 50cm lång. Eftersom hon var så tagen när hon precis kommit ut så gav Maria henne lite ersättning. Hon behövde få i sig lite extra energi. Hon åt bra och fick sedan komma till bröstet för att amma och få de första ‘guld-dropparna’. Det var så overkligt att få hålla henne nära, hon tittade upp på mig med sina små svullna ögon. Jag fick en mindre bristning denna gång, och medans Maria sydde hade jag och Viktor fullt upp med att titta på vår lilla tjej och skicka sms till familjen. Allt gick så smidigt och efter en stund lämnade alla rummet för att ge oss en stund för oss själva med vår nya familjemedlem. Såklart fick vi även en födelsedagsfika, mackor, VÄRLDENS GODASTE MACKOR, och cider. Som sist åt jag nästan alla mackor själv, jag var så galet hungrig. Hade ju knappt ätit på hela dagen och även spytt upp det lilla jag faktiskt hade i magen, så ja jag var vrålhungrig! Vi passade även på att ringa till Elliot.

Älskade Elliot som satt på Ciao Ciao med mormor och skulle äta pizza. Det var så stort att ringa honom och berätta att han fått en lillasyster. Han såg så stolt ut. Vi sa glatt att vi skulle komma hem imorgon (på söndagen), men vi fick veta sen att de ville ha kvar oss till på måndagen. Jo! Jag glömde berätta, de hade tagit prover på navelsträngen efter att lillen kom, och på det ena provet fick hon ganska dåliga resultat pga. hon haft den så tight runt halsen. Så istället för att förflyttas till BBhotellet så fick vi komma till en annan avdelning på själva sjukhuset för de skulle ta prover på henne var tredje timme i ett dygn. De tog tempen och mätte hennes syre nivå på något vis. Räknade andetag per minut gjorde dom också. Så de ville ha lite extra koll på henne. Jag fick iaf, sitta en bra stund på toaletten och försöka kissa – ni vet ju, det måste man, och går det inte så hjälper dom till med att tömma blåsan. Viktor berättade senare på kvällen att samtidigt som jag satt på toaletten hade han och Sanna ett litet samtal i rummet. Fina Sanna hade sagt till Viktor ”Nä jag var bara tvungen att prata om detta i fikarummet nyss, jag har aldrig sett någon andas ut sitt barn på det här viset”! Kan vara finaste komplimangen jag fått på länge.

Jag kunde tyvärr inte kissa, men var iaf inte stressad så som minuten efter Elliots förlossning. Det gjorde så mycket att få ta tid på sig. Sedan packade Viktor ihop alla våra grejer och jag fick sätta mig i en rullstol med lillen. 

Vi fick komma till ett rum på ‘Avdelning 17’, där sjuksköterskor kom och gick och hade stenkoll på lillan. Det var ganska skönt ändå, och alla prover de tog var bra. Hon hade repat sig bra efter förlossningen och tog igen sig fort. Både jag och Viktor åt middag, vi öppnade även den lilla champagneflaskan vi hade med oss.

Jag tror jag tog två klunkar av det ljumna bubblet och Viktor drack nog knappt ett glas. Vi var helt färdiga. Det var ändå härligt att skåla med lite bubbel. We did it! I did it! Nästan 36 timmar efter att vi checkat in fick vi nu njuta av vår lilla tjej.

Vi fick förklarat för oss att vi behövde stanna två nätter. Men vi bestämde att Viktor skulle åka hem på söndagen (efter en natt) och sova hemma med Elliot som längtade ihjäl sig efter oss.. Så jag sov en natt själv med lilla tjejen på sjukhuset och sedan kom Viktor tillbaks tidigt måndag morgon efter lämning på förskolan. Vi hade ett läkarbesök, som gick bra och vi fick åka hem. Dock så hade hon lite höga värden när det kommer till Gulsot.. Ni som även följer mig på instagram vet ju att vi fick åka in och ut fyra gånger för att ta prover och checka hennes värden. Som tur är behövde hon inte få behandling då hon hamnade precis under den gränsen, och efter två veckor började värdena att sjunka vilket var skönt.
Det var ändå väldigt mysigt att vara själv med min dotter en natt. Knappt två dygn gammal, bara hon och jag. Vi var nära hela natten. Hud mot hud. Hon åt och åt och snuttade. Vi vilade och sov och jag försökte bara landa och ta in allt som hänt. Tiden stod stilla. 

Det var en sån häftig känsla att veta att nu kommer vi hem med vår nya familjemedlem. Nu är vi FYRA. Elliot har fått en lillasyster som han ska få träffa idag. Det går inte att förklara. Komma hem och landa. Minns att jag kände mig helt helt slut. Färdig. Uttömd. Så himla trött men så obeskrivligt lycklig.

Jag tänker skriva fler inlägg om det första mötet, inlägg om hur min kropp mådde efter förlossningen och hur den mår nu. Och ALLA känslor. Berömda ‘dag 4’ när allt svämmade över. Det kommer fina ni! KRAM!