MIN (ANDRA) FÖRLOSSNING – DEL 2

Om du inte redan läst del 1, så finns den HÄR.

Alright godingar.. vi fortsätter.
”Nu när du är 3 cm öppen tycker jag vi ska ta hål på dina hinnor. Men då sätter vi in EDA innan, så jag går och ringer efter en narkosläkare” säger Maria. I min journal stod det allt om min fobi för nålar och stick. Även i mitt förlossningsbrev. En sak jag tog med mig från Elliots förlossning var att ta Epiduralen innan de värsta värkarna drog igång så att jag skulle kunna vara (relativt) lugn när jag skulle få den. Kunna andas och fokusera på att ligga still. Jag minns att hela jag skakade som ett asplöv när läkaren kom in till oss på Elliots förlossning.. Jag var lite lugnare denna gång. Än så länge iaf. Jg försökte få i mig lite frukost, men det gick sådär. Jag var inte sugen, kände mig bara ganska obekväm och värkarna kändes mer.. Viktor åt en till Pain Pizza.. 

En timma senare knackar det på dörren och narkosläkaren kommer in, tillsammans med undersköterskan Sanna.

Ok, det var dags. Det jag känt var det jobbigaste att ha framför mig. Det som jag helt ärligt var mest rädd för – sprutan med stort ‘S’. Herregud, nu tog nerverna över igen. Läkaren var välinformerad om min rädsla för sprutor så hon såg till att jag absolut inte såg någonting. Hon var mjuk men bestämd i sin röst och tydlig med alla instruktioner. Jag fick ligga på sidan, Sanna hjälpte mig att få upp knäna så högt som möjligt och trycka ut ryggen. Viktor höll hårt hårt i mina händer och var nära mitt ansikte. Jag var tvungen att släppa lite på nerverna så jag börjar storgråta. Jag skakar och får svårt att sluta. Det kommer värkar, och jag säger till varje gång det kommer en ny värk och när den släpper. Jag blir lite lugnare.. Andas. ”Nu kommer en värk”..
”Vad bra” säger läkaren bakom ryggen. ”Säg till när den släpper så drar du upp knäna och kutar med ryggen”.
”Nu försvinner den” säger jag och känner ett tryck mot ryggraden.
”Berätta något om Elliot” viskar jag till Viktor som påminner mig om hur Elliot cyklade så fort på gården sist så han cyklade rakt in i husväggen. Det får mig att le (även om det var ganska läskigt när det hände). Men vem ser inte en vägg framför sig liksom?.. Viktor fortsätter – ”han är säkert ute på gården och visar mormor hur fort han kan cykla”.
Jag får beröm från både Sanna och läkaren och får veta att vi snart är klara.. ”Såå.. klart!” säger läkaren.
Allt släpper. Jag gråter och gråter och är SÅ JÄVLA STOLT. Nu vet jag att jag klarar vad som helst. Allt det andra – det där med att föda – det känns som en piece of cake. Bring it!!

Ja man kanske kan undra varför man utsätter sig för något man är såå rädd för..? Även om EDA-sprutan är min värsta mardröm att ta, så ville jag ha den. Eftersom jag också börjat få värkar som kändes mer och mer så blev jag påmind om hur skönt det kommer bli att bli av med smärtan, en smärta som garanterat bara kommer bli värre. Jag hade 7 cm kvar att öppnas. På Elliots förlossning provade jag även lustgas, men tyckte inte det hjälpte och gjorde bara att jag mådde illa.

Efter EDA var på plats skulle jag ligga stilla på rygg i 30-40 minuter och sedan försöka stå upp en liten stund.
Så efter en stund får jag ett gå-bord att luta mig mot. Sanna och Viktor hjälper mig upp, benen kittlas lite och höfterna känns lite instabila. Men det går bra. Jag föreslår till Viktor att vi spelar lite backgammon på gå-bordet. Jag skulle ju ändå stå där ett tag – var det tänkt. Viktor slår upp spelbrädan och vi lägger ut alla pjäser.
”Jag mår illa. NU. Jag måste kräkas. NU. Ge mig en påse” säger jag med lite panik i rösten till Viktor. Från den ena sekunden till den andra mådde jag så sjukt illa. Jag får en påse av Viktor som jag börjar spy i. Ok, det här går bra tänker jag. Jag hann få en påse och allt..

Klipp till – –  att jag känner Viktors händer under mina armhålor, han är bakom mig, försöker hålla upp mig. Något känns obekvämt. Det är konstigt tyst. Konstigt ljust. ”Men vad gör du?!” frågar jag. Då ser jag att jag sitter på golvet med benen ut åt varsitt håll. Det är kräk överallt. ÖVERALLT. Fåtöljerna framför mig, golvet, väggen, och hela jag, håret, skjortan. Jag hade svimmat. Tydligen spytt och svimmat samtidigt. Enligt Viktor – den sjukaste kaskadspya han sett någonsin. Kräkandes, gurglandes och medvetslös ramlade jag ihop. Men Viktor hann fånga mig. Han blev såklart livrädd och fick en puls på 280.. Fånga en gravid kvinna som svimmar (och kräks samtidigt) är kanske inte det roligaste. Han försökte hålla upp mig och tryckte på larmknappen som som tur är var nära till hands. Sanna och en BM kom springandes.

Jag förstod att jag svimmat, men herregud så fort det hände. Jag som svimmat massor av gånger känner alltid tydligt igen alla täcken innan jag svimmar, jag brukar hinna sätta mig och säga till någon, men denna gång gick det för fort. Helt plötsligt vaknade jag på golvet? Så märkligt.
Jag fick hjälp upp och fick sätta mig på en pall i badkaret för att duscha av mig. Jag kände mig skakig och frusen så det var otroligt skönt med en varm dusch. Ganska så fort mådde jag bra igen. Långsamt fick jag tillbaks färgen i ansiktet. Långsamt blev Viktors puls normal igen.
Efter detta lilla drama blev jag nedbäddad i sängen, Viktor satt bredvid och vi både slumrade en stund. Helt slut båda två.

Efter en välbehövlig tupplur kommer Maria in igen. Hon hade varit behövd hos en annan födande ett tag. Vi gick igenom det som hänt med svimningen. Troligtvis var det epiduralen som gjorde att jag mådde så illa och blev yr. Hon undersöker mig och konstaterar att jag är 5-6 cm öppen. Medan hon undersöker så säger hon ”så där, nu tar vi hål på hinnorna” och tar hål med fingrarna. Jag minns känslan så från när vattnet gick under Elliots förlossning. Som en champagnekork som ‘poppar’ mellan benen. En häftig känsla.

Klockan är nu mitt på dagen (12.00) på lördagen den 13/8.
En halvtimme senare kommer Maria tillbaka och säger att bebisens CTG inte är så stabilt. Det svajar och hon tror att det kanske är en navelsträng i kläm. Hon ber mig ändra position. Jag får stå på alla fyra på sängen. På knäna och på armbågarna fram. Det är tungt och jag vet inte hur länge jag måste stå så. Men CTGn stabiliserades så hade jag behövt stå så i ett dygn så hade jag ju gjort det.

Första vändan står jag på alla fyra i ca 45 minuter. Sedan får jag sätta mig igen. Jag får dropp mot uttorkning efter min kaskadspya, energin behövs höjas och jag är inte sugen på någonting. Igen, CTGn är ostabil och jag får ställa mig på alla fyra igen. Denna gång en ganska kort stund. Vi tar beslut om att vi ska ta ett skalp-blodprov på bebisen för att se hur den mår. Detta prov är ett kompliment till CTG-bedömningen och ger svar på om bebisen lider av brist på syre. Läkaren (som dessutom kan vara en av de vackraste läkarna jag någonsin sett) kommer in direkt och tar provet. Allt såg bra ut. Tack gode gud.

Klockan är nu 15.00 och jag är 9 cm öppen. Jag får värkstimulerande dropp, de vill att jag ska ha fem värkar på 10 minuter. Värkarna får inte avta nu. Jag kan halvt sitta upp i sängen med böjda ben och vid varje värk trycker Viktor på mina knän och jag får trycka emot med knäna in i hans händer.

Det hjälper. EDAn hjälper också. Jag somnar mellan värkarna. Jag är så trött. Jag vet att jag säger till Sanna att jag vet inte hur jag kommer orka krystningsfasen. Jag frågar Maria hur länge hon är kvar.. hon kör långpass och jobbar till 21.30 säger hon. Tur – hon kommer vara kvar, det känns så tryggt.
Rummet förbereds för att bebisen snart ska komma. Jag tar värk efter värk. Det tar nästan 2 timmar till innan jag är 10cm öppen. Huvudet har stått väldigt högt hela tiden så de vill att jag ställer mig upp så gravitationen kan hjälpa bebisen nedåt.

Att stå är det sista jag vill just nu, värkarna gör SÅ ont. Men ALLT – ja, jag hade gjort vad fn som helst – för att få ut min bebis nu. Hade Maria sagt åt mig att ställa mig på händer, göra en magdans och skälla som en hund så hade jag gjort det. Vad som helst.
Jag ställer mig vid ståbordet, precis vid sängen. Jag tar en värk. Det gör galet ont. Jag tar en till. Jag vill sätta mig ner, men alla hejar på mig och peppar mig ”Du orkar en till.. EN TILL.. Och EN TILL..”

Jag tar kanske fem värkar stående – sen känner jag det berömda trycket nedåt. ”Nu kan jag inte stå längre för nu känns det som om jag kommer skita på mig”.. Även mina ljud i värkarna förändras. ”Det där ljudet känner jag igen” hör jag Viktor säga till de andra i rummet. Ett ljud jag inte ens kan härma såhär i efterhand, ett mörkt, djupt, tungt läte. Nu måste det vara dags..