MIN (ANDRA) FÖRLOSSNING – DEL 1
Hej kära ni! Jag har saknat er! Och jag vet att ni har all förståelse för att jag tagit en liten paus här på bloggen – HON ÄR HÄR. Lilla Adele! Nu är det lite mer än två veckor sedan hon kom. Ja, jag tycker nog att vi hunnit landa litegrann redan. Kan också vara så för att allt känns aningen lättare/enklare/bekant med bebis nr.2. Man känner liksom lite mer ”I got this”! Med betoning på ‘lite’ mer. Inatt mellan midnatt och klockan 4.30 kände jag INTE så haha.
Men hörni – Jag har så mycket jag vill skriva och berätta om. Så mycket tankar och känslor dessa två veckor haft med sig. Men, vi börjar från början. Igångsättningen på BB Danderyd..
HÄR kan du läsa lite bakgrund till varför det blev just igångsättning.
Fredag morgon (12/8) ringde telefonen. Det var en barnmorska från BB Danderyd som sa att de hade en plats ledig till mig för igångsättning. Jag fick fjärilar i hela magen.. ”Men vad kul, vilken tid ska vi komma?”
”Ni kan komma.. NU!” svarar hon.
Vi hade precis ätit frukost och eftersom allt var packat och klart så var det bara att borsta tänderna, packa kylväskan och ringa en taxi. Jag tror vi var på plats ca 30 minuter efter att de ringt. Jag kan knappt beskriva den känslan jag hade i taxin på väg mot BB.. Det var NU det skulle hända. Jag var så pirrig, glad, förväntansfull och väldigt nervös. Väl på plats fick vi komma in direkt, en vänlig sjuksköterska visade oss vårt rum. ”Rum numer 4! Snart kommer er barnmorska och checkar in er. Välkomna”.
Haha, när jag skriver detta får jag nästan lite gråten i halsen.. Tänk vad lite man visste om de näst kommande timmarna.. dagarna.. Vad positiv och ändå väl förberedd man kände sig inför något man inte visste någonting om. Glatt naiv skulle jag nästan vilja säga såhär i efterhand.
”Vill du behålla dina egna kläder på dig?”
Åh NEJ TACK! Som jag längtat efter den lena skjortan och nättrosorna. På riktigt alltså. Bytte om på en sekund, som om det var årets gala-outfit! Äntligen!!
Underbara Maria som skrev in oss, undersökte mig och i samråd med läkare bestämdes det att det blir igångsättning med hjälp av Cytotec. Jag tyckte det var väldigt skönt att höra. En metod jag kände igen. Det var samma sätt jag sattes igång med Elliot. Jag var ca. 1 cm öppen. Jag var tydligen inte tillräckligt öppen för ‘ballong-metoden’. Så 40 minuter senare fick jag min första shot med Cytotec. Jag fick alltså min första shot klockan 12.00 på fredagen. Man får en shot varannan timme, så nu var det bara att vänta två timmar, och sedan ta nästa. Efter en stund var det dock dags för skiftbyte och innan Maria gick hem kom hon in och sa hejdå. ”Jag hoppas inte att vi ses imorgon-bitti när jag börjar mitt nästa pass” sa hon skämtsamt i dörröppningen innan hon gick. ”Haha, det hoppas inte vi heller”! Såklart hoppades vi alla på att det inte skulle ta så lång tid detta… Men oj så fel vi hade.
Jag och Viktor slog vad om kön, tid och vikt..
Ja, jag kände mig faktiskt ganska säker på att det skulle bli en pojke. Väldigt roligt att spara faktiskt.. Sen körde vi igång med en evighet av Backgammon. Ingen av oss tog med en dator, lite skönt också för det blev mindre skärmar och mer tid för spel och att prata med varandra.
Innan varje ny shot gjordes ett CTG för att kontrollera att bebis mådde bra. Varannan timme under hela dagen kom en BM in och jag fick nästa shot.. ”Känner du något? Har du börjat känna något annorlunda? Hur känns det?”.. Dessa frågor ställdes innan varje shot och jag bara längtade efter att få säga ”JA, det gör ont!”.. men timme efter timme gick. Shot efter shot.. och ingenting hände. Ingenting kändes. Jag tappade räkningen.. Va? Redan dags för dos 5?.. Alla som sa att det skulle gå SÅ fort? Det var ju andra barnet?!
Jag förstod då att jag hade haft fel förväntningar.. Jag började bli väldigt frustrerad. Jag undersöks av en BM och status är oförändrad. Inget har alltså hänt. Inte ens en centimeter till! Jag blev så ledsen. Ledsen och besviken på min kropp som inte fattade att det var dags nu. Ledsen för att jag trodde bebis skulle vara i min famn på en 7-9 timmar. Nu hade det gått 8 timmar (och fem shots) och INGET har hänt. Jag grät av frustration och Viktor tröstade mig.
Det får ta den tid som behövs. Det måste ta den tid det tar. Vi kunde ju inte göra något där och då. Jag släppte alla förväntningar och ställde om. Nu var det bara att go with the flow. Till slut skulle jag ju få träffa vår nya familjemedlem, det var en sak som var säkert.
För att tänka på annat hoppade jag in i badet en stund. Så lyxigt med eget badkar på rummet!
Jag och Viktor fortsätter spela Backgammon, vi lyssnar på musik, äter middag, filmar en Reel (japp jag lyckades övertala Viktor!) snackar om bebisen, blir det en tjej eller kille? Man fick tyvärr inte lämna rummet när man väl var incheckad. Med tanke på den långsamma dagen går tiden ganska fort, och vi har iaf väldigt kul tillsammans.
Det var skiftbyte igen, en tredje BM tog över inför natten. Doserna med Cytotec fortsatte att komma varannan timme. Det var svårt att sova. Tror kanske jag slumrade till lite då och då. Men även om jag var trött var jag ju på helspänn och hjärnan på högvarv. Omöjligt att inte tänka på vart man befann sig – i ett förlossningsrum för att snart föda.
När klockan var 02.15 frågade jag barnmorskan ”Vilken dos är det nu?”
”Det är den sista. Numer 8. Nu får man inte ta fler shots, så nu avvaktar vi i fyra timmar innan vi gör nästa undersökning. Så tar vi det där ifrån”.
ÅH SUCK! Ok, det var bara att försöka sova en stund innan morgondagen som säkert skulle bli en låååång dag.
Klockan 06.20 på morgonen blir jag undersökt igen. Jag har börjat ana lite värkar och starkare sammandragningar så jag får två alvedon mot smärtan. De var fortfarande väldigt hanterbart. Jag är nu 3 cm öppen. Barnmorskan vi haft under natten tackar för sig, och det är skiftbyte igen.
”Men gooodmorgon” säger Maria vid fotändan på sängen. Hon drar ner sina glasögon till nästippen och kikar på mig över karmen. ”Jaha.. och hur går det här då?”.
Maria var tillbaka! Jag kände på en gång att det skulle bli hon som skulle förlösa mig. Ni vet, när man får den där tydliga känslan av att hon, hon vet vad vi ska göra härnäst. Hon, hon har en plan. Och det hade hon…