Lite lätt sliten är jag nog

Det märks att det har hänt en hel del det senaste, utan att det kanske har hänt så mycket ändå. Lite beroende på hur man ser det. Att ha semester kan låta jävligt soft och vara på flygande fläng under ett par veckor är ju kanske inte alla förunnat. Fair enough och jag njuter merparten av tiden. Fast det tar ju så klart energi i form av att leva i andras grejer och bara ha en väska att husera runt i när det kommer till garderob och andra tillhörigheter. Men. I slutändan ger det givetvis betydligt mer än det tar. Annars hade vi stannat hemma och suttit i soffan och kollat Netflix.

Nja. Inte direkt vår tekopp.

Jag menar. Träffa familj, släkt, vänner och bekanta. Varva tillbakalutade dagar i en pool (!) med långa dagar av aktiviteter av olika slag. Njuta av härligt svenskt sommarväder vilket innebär ett nyckfullt hoppande mellan strålande solsken och hällande regn.

Nu börjar dock kroppen, eller kanske främst benen, kännas ganska tunga. Löpningen i Bjäre, 34 kilometer och drygt tusen höjdmeter, satte sig ordentligt och jag tror väl egentligen inte att jag hann återhämta mig helt innan det blev Salomon 27K och tusen nya höjdmeter i Jämtlandsfjällen en vecka senare.

I konkurrens med annat

Däremellan blev det så klart runstreak men kanske inte de längsta passen jag kan stoltsera med. Och just det där brottas jag lite med. Tre hundra mil per år, 25 per månad, är ett litet sådär semiofficiellt mål som jag gärna vill nå. Det går ärligt talat sådär just nu. Löpningen har helt enkelt en annan konkurrens nu på sommaren som inte finns på vare sig våren eller hösten.

Att på samma dag få in både en fullskalig golfrunda på fem-sex timmar allt som allt och ett långpass på lika länge är i princip uteslutet. Jag kan springa hem från golfbanan på Frösön ibland, en mil typ, vilket är fullt tillräckligt. Sitter man i bil en hel dag är inte heller långpass det första jag tänker på när jag kliver ur, men väl ett kortare på några kilometer. Även på de lediga semesterdagarna är det lätt att skjuta på träningen till sena eftermiddagen. Är man i Göteborg, Vänersborg, Skåne eller Stockholm så finns det högst troligt en annan agenda än att dra ut och springa i två-tre timmar eller mer.

Och utan de där långpassen blir det svårt med 25 milsmålet. Det ser jag ju i statistiken…

”Stäng ner kalkylarket!”

”Du borde stänga ner ditt kalkylark med löpstatistik några veckor…” sa Maria häromdagen. Ja. Jag kanske skulle göra det och för stunden helt enkelt bara vara nöjd med att hålla en runstreak på 830-ish dagar flytande. Nyckeln till en bättre löpform ligger ju inte i att maxa hela tiden. Jag brukar själv vara en frekvent förespråkare av återhämtning så det kanske är dags att leva som jag lär.

Hösten kommer ju snart. Då stänger golfbanan här hemma. Då jobbar vi. Då återkommer rutiner. Och plötsligt kanske det, hur märkligt det än låter, finns mer plats för de långa löppassen. När höstregnet viner och de färgglada löven faller ner mot marken.

Det är nästan så att jag längtar lite. Men bara nästan.