LUGN

Ibland kom den över migskammensom en rysning över ryggenDen du brukadeta påEn handkring minatonårshöftersom omjag varnågotdu ägdeDet är inte såatt skammen är minden började sakta, saktaläggas på digPå din kroppvarje centimetersom jag sett av digvar märkta av skammensom du fick oss alla att kännaDu tog på migoch jag kvävde dig nästannär allt du sagt åt mig att döljatill slut exploderadeInget av det härskulle någonsin få hända igenDin bön i mina händerdin skam framför mina fötterDu kan ta denjag vill inte se denBehåll denDet fanns en dagdär jag förut brukade sörjastackars migsom blivit utsatt för digNumeraallt som brinnerska brinna uppoch inget av något gammaltska få finnas kvarförutom ilskanDen ska jag viga mitt liv åtDen ska jag vattnaoch tillåta mig självatt bli totalt uppslukadav allt du sa åt migatt inte berättaOch med den ilskanskulle inga andra känslortill slut få platsDet var bara jagdin skamoch min ilskaNer på knäoch beSäg det igenSäg det högreSäg det så att de hörKom igendet blir kulEn dag var jag rädd för digalla andra dagar blev det dusom var rädd för migSpring