ANTROPOCEN

En dag var vi älskareoch de bästa av vännerAlla andra dagar efter detbytte vi städerför att interåkaspringa ini varandraHan skulle alltidvara mitt hjärtas största sorgEtt rop i mina händer som han inte hördeMen mest av alltskulle han varaen växtvärkjag var tvungenatt gå igenomför att efteråtförståatt kärlekkunde vara snällmen ändå göra så ontOch att va snällinte var nogför att få detatt funkaJag ville ha merOch det var okejatt be om merDet var aldrig jagsom bad om för mycketdet var han som gav för liteMitt hjärta gör ontnär jag tänker påhur jag inreddehans lägenhetför jag tänkteatt vi skulle bo därtillsammansför att en månad senarebli lämnade på perrongenlikt varenda dålig tonårsfilmminus det lyckliga slutetMitt hjärta gör ontnär jag tänker påall kärlek jag gavHur högt jag älskadenågon annanutan att älska mig självEn gångvar vi bästisarAlla andra dagarefter detvar mest en loopav att försökaatt lappa ihop sig självDet var jagsom gav dig kärlekDet var jagsom gav dig detJag krossademitt eget hjärtagenom att vänta påatt kärleken kanskeskulle bli stor hoshonom också