Må du vila i frid..

Dom säger att tiden läker såren men ännu har dom inte gjort det, under dessa tre åren.  Det är en sådan hemsk känsla som hemsöker mig när jag tänker på den där dagen. Dagen då jag fick beskedet om att du inte orkade mer. Hålet som du lämnade efter dig i mitt hjärta värker. Det värker fysiskt i min kropp - för att jag saknar dig. Jag trodde aldrig att jag ens skulle klara av att andas mer, utan dig. Jag vet inte hur det kommer sig att det idag har gått tre hemska år sedan du lämnade jordelivet. Jag viskar tyst för mig själv; ”Kom hem. Jesper kom hem. Snälla, snälla. Kom bara hem”. Jag vet att du hör mig, men du kan inte. Du kan inte komma hem igen. Och det gör så jävla, jävla ont, att jag inte kan få ge dig en kram.  Det gör ont att tänka tanken på att du trodde att inte någon skulle bry om du försvann. Hade du vetat hur ont det skulle göra i oss alla, då hade du inte lämnat oss. Jag vet att du kämpade in i det sista, ifrån botten av ditt hjärta. Som jag sagt tusen gånger förr, jag förstår varför du inte orkade mer... Jag hoppas att du ser nu hur älskad du var & är. Hur många som saknar ihjäl sig efter dig. Du var visst värd något. Du var värd så jävla mycket mer än vad du fick här i livet.  Det finns så mycket inom mig som vill ut, men jag är så tom på något vis. Sorgen gör mig nästan förlamad. Den är tung & den är hemsk. Jag försökte handskas med den själv, men det gick aldrig. Nu har jag någon att dela min sorg med & du vet vem. Vi pratar om dina tokigheter som du hittade på. Vi skrattar & vi minns dig precis som den underbara & jordnära människan du var. Du må ha lämnat ett oändligt stort tomrum efter dig, men du har också lämnat så otroligt många fina minnen. Minnen som är värda mer än alla pengar i denna värld. Minnena med dig är något utav det vackraste jag bär i mitt hjärta & det kommer jag för alltid att göra! Jag önskar bara att jag hade fått en sista kram. Den där kramen då du höll om mig så hårt att det kändes som om alla bitar inom mig föll på plats.. Världens bästa bror! Älskade Jesper. Tre år är en lång tid. Sorgligt nog så är detta tyvärr bara början. Jag har ett helt liv utan dig, framför mig. Jag tänker fan inte ge upp. Varken för din eller min skull, men framför allt för din skull. Jag kämpar på varje eländiga som bra dagar. Trots att tårarna rinner & att det känns som att någon sliter sönder mitt hjärta. Varje cell i min kropp längtar efter dig. Det känns så förjävligt & fel att leva utan dig.. Men jag vet vad du ville & jag tänker fortsätta att göra dig stolt.  Min fina bror. Jag älskar, älskar, älskar & saknar dig något så oerhört mycket... men jag vet att du har det bra nu & det förtjänar du! Sov i ro, vi ses snart igen!<3Din syster