”Jag kan inte vakna med ett smile, livet äter upp mig, but i’m fine..”

Jag vet inte varför det ibland känns så tomt inombords. Jag kan inte förklara hur pass mycket mitt själsliga illamående får mig att äcklas utav mig själv. Det går upp & det går så jävla djupt ner. Jag vet inte varför jag känner som jag gör ibland & det stör mig. Jag vill gärna ha allting under kontroll, men just nu har jag absolut ingenting under kontroll. Det är som en ständig jävla cirkus i mitt huvud & mitt i allt så kommer det där jävla ”jag borde..”.Jag borde vara glad. Jag borde inte må dåligt. Jag borde göra si & jag borde göra så. Jag blir galen av hur rösten i mitt huvud kan få mig att tänka & tro vissa saker. Jag känner mig så ensam, på ett väldigt konstigt sätt. Jag är inte ensam, men jag känner mig ensam. Ensam i min smärta & i mitt lidande. Och det gör ont. Något utav det värsta jag vet, det är att känna ensamhet. Och så skäms jag, för att jag känner mig ensam då jag i själva verket inte är det. Och där med så börjar jag att förminska min känsla, fastän jag vet att jag bara borde låta den få finnas där & inte döma den. Att inte säga till mig själv att det är en känsla som är ”fel” att känna. Eller att tänka att; ”jag har en känsla om att jag känner mig ensam” & då bara låta det vara så. Att inte då spä på med en massa osanning. Men det är fan inte lätt & jag försöker, varje jävla dag så försöker jag att försöka få bukt på mig själv & mina känslostormar.  Och jag känner mig liten & rädd. Jag har inte alltid en förklaring till min enorma känsla av rädsla. Ibland så bara kommer den som en blixt ifrån en klarblå himmel. Rädd för att göra fel. Rädd för att säga fel. Rädd för att vara fel. Rädd för att bli fel. Rädd för vad andra ska tycka & tänka. Bara så fruktansvärt rädd för just allt & ingenting. Hela, hela tiden så pågår det där jävla kaoset i mitt huvud, som jag till en viss gräns, bara inte kan hantera & det är skrämmande. Hur lever man ett värdigt liv? Kommer mitt liv någon gång ens att bli värdigt? Har jag misslyckats för gott eller vad är det som sker... Så förtvivlad & ledsen över allt som jag gått miste om. Vill bara känna mig fri. Jag vill bli av med den här jävla tyngden ifrån mina axlar. Jag vill kunna orka med att upptäcka & utforska livet. Men det känns bara som att allting står till. Det är ju jag som styr & ställer. Och det är just precis därför som jag tvekar så som jag gör. För hur fan ska jag orka?