Jag bad aldrig. Det var lönlöst. ?Jag bar.

Det är så utmattande när ingenting fungerar. När ingenting känns bra eller rätt. När det känns som att ingen förstår. När jag hela tiden måste förklara mig. Det är så utmattande att ständigt behöva försöka leva upp till andras förväntningar. Det stormar inom mig när jag inte vet vad som kommer att hända. Allt jag gör är att hoppas förgäves, på att något ska fungera. Att planen ska vara så som den är & att den ska funka. Men det blir aldrig så & jag förväntas bara ska anpassa mig till det. Ska jag behöva anpassa mig efter en konstant stress som ger mig fysiska besvär. När har det gått för långt? När borde det räcka? När är det okej för mig att lägga mig ner & ge upp? Jag är trött på att bära skammen. Känslan av att inte passa in. Jag är för mycket, jag är för lite, jag är konstig. Att hela tiden känna att jag gör något fel, för att jag aldrig ”blir frisk” eller mår bra. Att mina känslor & mina upplevelser alltid ska påpekas & ifrågasättas. Bara för att jag nu lever ett helt annat liv än vad jag gjorde för fyra år sedan, så betyder inte det att mina problem bara kommer att försvinna.. Så länge som jag inte får rätt hjälp så kommer jag knappast att kunna må bra. Det är samma sak som om en person brutit benet ordentligt & inte får gips. Det kommer inte spela någon roll hur mycket materiella ting man kommer att ge den personen. Hur mycket pengar den personen har. Hur mycket andra människor hjälper den personen. Dom kan hjälpa till att underlätta för den personen, trösta, finnas, laga mat, ge smärtlindring osv. Men så länge inte benet blir gipsat så kommer inte benet att läka & då uppstår det komplikationer. Precis som det gör om man mår psykiskt dåligt eller har diagnoser & inte får rätt hjälp.  Jag kämpar varje dag & den som säger något annat, den känner inte mig. Jag försöker att göra det jag kan göra, för att må bra. Jag försöker dygnets alla vakna timmar. Men att t.ex. gå till ett läkarbesök på psykiatrin, där läkaren ställer en fråga till mig & han själv kommer med ett antagande till svar på sin egna fråga. ”Jaha, vad gör du på dagarna då? Du ligger i sängen & gör ingenting, eller?”Vad är det ens för jävla sätt att bete sig på? Han känner inte mig, han vet ingenting om mig men det är så han inleder vårat samtal. Det finns en anledning till varför jag får en klump i magen för varje gång jag ska på ett möte på psykiatrin. Det är så nedvärderande att jag på riktigt börjar tro att det inte finns något hopp kvar för mig. Jag vågar knappt prata längre, för jag är så jävla trött på att hela tiden bli ifrågasatt, varför jag inte känner att något går framåt. Varför jag inte kan se någon framtid. Att jag är så negativ. Att hela min verklighetsuppfattning är så satans skev. Är det verkligen mitt fel att jag känner såhär? Är det verkligen mig personligen, som det är fel på? Alla är så jävla rädda för sanningen, den bittra sanningen & det verkliga ”livet”. Snälla, det här är min vardag, tänk på det, bara gör de. Jag vet att jag gör vad jag kan. Jag vet att det inte borde vara såhär. Jag vet att man bara lever en gång & det är jag också så jävla glad för. För det här livet vill jag aldrig, någonsin uppleva igen.. ”Inte lätt att aldrig vara rättInte i något sammanhang. Alltid en missklang Något du bär Något som alltid funnits där En stryktålig styrka Ett slag, ett anlagEtt okuvligt jag”