Hat.

Tårarna trillar ner för kinderna, ändå förnekar jag att jag är ledsen. I den absolut sköraste av stunder hävdar jag ändå att jag är gjord av betong. Även när jag inte kan se något för mina ögon är fyllda av tårar fortsätter jag mala om hur allting är fejk. Det gör så ont inombords att jag tror att jag ska gå sönder samtidigt som jag strängt talar om för mig själv att jag borde sluta. Sluts älta. Sluta ta plats. Sluta må dåligt. "Ryck upp dig". Det värsta man kan säga till en deprimerad, jag säger det till mig själv, hela tiden. Till slut blir upprepningarna om hur förbannat fel jag är det enda som ekar i mitt huvud. En indoktrinering som gör att jag till slut tror på de orden. Skada mig ännu mer för jag förtjänar det. Sparka på mig när jag ligger. Putta omkull mig när jag försöker ta mig upp. Allt annat än att känna medkänsla med mig själv.Jag vill inte ha andras medlidande. Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig. Vill inte ha deras ömkan, inte deras tröst. Ändå är det precis det jag behöver. Ta emot och vårda min själ. Min person. För det finns ingen i världen som har samma skyldighet som jag, mot mig själv...