”Det är tungt men jag lever med det...”

Det känns som att någon slår undan fötterna på mig där jag står på ostadig mark & tvivlar på mig själv. Om det är något som jag har gjort otroligt mycket i mitt liv, så är det att kämpa. Jag har kämpat för att bli sedd & hörd. För att bli rättvist behandlade, för att överleva & för så otroligt mycket mer. Jag har drabbats av så mycket elände & motgångar. När jag verkligen har trott att det inte kan bli så mycket värre, så är de precis vad det har blivit. Jag har (över)levt många år med psykisk ohälsa & allt vad det har inneburit. Jag har varit vilse, ensam & missförstådd. Och så kom den här förbannade smärtan.  När jag trodde att jag som människa inte skulle orka med en enda motgång till - så får jag konstaterat för mig att jag fått en kronisk sjukdom. -Artrit, ospecificerad. -Entesopati, ospecificerad. Och vad har detta haft för inverkan på mitt liv & min vardag? Jo, jag har blivit begränsad från att röra mig fritt. Mitt psykiska mående har tagit otroligt mycket stryk av denna konstanta jävla smärtan. Vissa dagar är jag inte ens en människa. Många kvällar består av timmar med panik(ångest) för att det värker så förskräckligt mycket i min kropp. Tårar i överflöd. Jag har svårt att somna på kvällarna & ibland tar det timmar innan jag lyckats slappna av. Jag går på maxdos av olika sorters smärtstillande.  Jag vaknar vissa nätter av att jag kallsvettas pga smärta. Jag vaknar vissa nätter av att ryggen krampar. Vissa morgnar så gråter jag innan jag ens hunnit vakna till ordentligt, för att kroppen gör så jävla ont. Jag kan vara så otroligt stel vissa morgnar att jag behöver stöd & hjälp för att ta mig upp ur sängen. Har jag suttit en längre stund i soffan så behöver jag också oftast hjälp för att ta mig upp. Att duscha kan vara ett rent helvete & jag kan oftast räkna med att jag behöver vila efter att jag tagit en dusch. Saker som jag förut tyckte var roliga, är inte roliga längre. Den här sjukdomen har tagit så jävla mycket utav mig. Människor, tid, motivation, lust & glädje. Jag är inte samma Meryam längre & det tär sönder mig riktigt ordentligt vissa stunder, om inte mest när jag väl tänker på det & allting blir så jävla uppenbart.. Jag är snart 22 år gammal & jag lever ett liv som om jag vore 70 år. Det är så jävla orättvist. Fan så orättvist det är.  Idag var jag på psykiatrin & träffade min terapeut. Jag har sedan i höstas gått i en terapi som heter DBT (Dialektisk beteende terapi) och det har känts bra. Jag fick (har) en fantastisk terapeut & färdighetsträningen i gruppen har funkat så bra. Verkligen en mysig grupp att vara i... Men så nu de senaste veckorna så har jag haft så otroligt mycket mer ont i kroppen. Jag har inte klarat av färdighetsträningen i grupp då det är för påfrestande för min kropp att sitta på en stol i två timmar (smärtpåverkad) & försöka ta in något av vad som sägs. Jag har fått lämna efter en timme för att åka hem & bryta ihop totalt. Idag kom jag & min terapeut överens om att en paus från DBT’n är det bästa för mig just nu. Hon sa precis som det är, att det blir orättvist för mig att gå i en terapi men inte kunna få ut 100% av den. Hon kan inte erbjuda dom förutsättningarna som krävs för att jag ska orka med terapin just nu.. Att med min smärta så går det inte att fokusera eller prestera & det var vi verkligen eniga om. Men såklart så blir jag så oerhört ledsen & besviken... Jag tror verkligen på den här behandlingen & jag har väntat på denna behandling i flera år, jag har påbörjat den tidigare en gång men var även då tvungen att avbryta pga olika omständigheter..  Så nu står jag återigen här, helt förstörd & känner bara hur meningslöst allting känns.Förra veckan var jag hos min reumatolog & fick 6 st kortisoninjektioner. Hon sa även att mer utav min värk har börjat visa sig i leder & det var ju ytterligare en inte så positiv sak.. Det är tufft men jag lever med det. Så jävla tungt att det känns som om att jag gång på gång bara blir sämre & svagare ist för stabil & starkare.. Men jag har ju trots allt fått påbörja med en utav de bästa medicinerna för min typ av sjukdom. Saken är bara den att det kan ta upp till 6 månader innan jag kan märka om den ger god effekt... Jag önskar att jag skulle få vara frisk & få göra det som jag tycker är kul. Jag vill vara jag & inte bara något vandrande skal. För oftast så känner jag mig inte ens som en människa. Jag kan fyllas utav en sådan enorm tomhet. Typ som om att jag inte riktigt vet vem jag är när smärtan tar över.. Det har varit så onödigt mycket motvind för mig & jag börjar bli riktigt, riktigt matt av detta konstanta krigandet. Allt jag ber om är lite andrum & återhämtning. Det skulle vara så välbehövligt & det är verkligen, på riktigt det enda jag ber om just nu..  Ta hand om er! Amen.