En vecka kvar till att årets värsta månad inleds och jag mår redan skit – jag sprudlar verkligen inte 
av livsglädje just nu. Hustrun är tillbaka efter USA-resan och nu kommer rekylen av att jag var ensam med ungarna en vecka. Mörkgrått är den ljusaste färg jag kan se för tillfället. När jag vill muntra upp mig så går jag in på YouTube och ser på videosar där Ukraina dödar ryssarna på slagfältet…. Det känns som att ukrainska framgångar är ett bevis på att det finns rättvisa i världen, att det goda nån gång kan segra (även om mycket kamp återstår för Ukraina).
Just nu är faktiskt min skadade skinka en välsignelse eftersom rehabiliteringsträningen blivit en rutin 
som tar upp mycket mer av min dag än min vanliga, friska, träning hade gjort. Jag cyklar på träningscykeln två gånger om dagen (40 respektive 30 
minuter) och så kör jag fysövningar tre gånger per dag (två i anslutning till cyklingen och en separat). Träningen, i kombination med hundpromenaderna och bloggandet, gör att en stor del av dagen fylls med aktivitet. Jag spritter inte precis av energi när jag tränar, helst skulle jag vilja sitta i ett mörkt rum och gråta, men disciplin och det faktum att jag märker att träningen hjälper gör att jag kämpar på.
Idag startade vår valp-/unghundskurs som vi ska gå med Sigge. Hustrun och Sigge fick gå på kursen utan mig, jag orkade inte följa med. Jag borde gjort det eftersom jag är den som är mest med Sigge men förhoppningsvis orkar jag följa med nästa vecka.
Idag testade jag också min nya jobbehatt, den jag satte nytt hattband på förra veckan. Brättena är mycket vidare än på mina andra hattar (cowboyhattarna undantagna) så det känns lite konstigt att ha den på sig men jag vänjer mig nog. Min gamla vardagshatt är fortfarande helt funktionsduglig, om än något sliten, så jag tänker växla mellan hattarna framöver.
Med en pipa och den nya hatten så kommer jag se ut som Snusmumriken. 
Till sist bildbevis på att fladdermössen fortfarande är vakna.
