Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.
Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.
Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.
För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.
Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.
VÄNSTRA STRANDEN 