Kära dagbok…

Varken jag eller Fästmön kan (göra) allt. Men båda kan göra nånting. Bäst går det när vi försöker hjälpas åt, det vill säga vi gör saker var och en som vi är bra på och som behöver göras. Det hade varit en tuff dag för Anna på jobbet igår, det förstod jag. För mig, som håller på att tillfriskna från infektionen, men fortfarande hade ont i ryggen och handen, var det viktigt att komma ut och röra på mig igår. Jag gick och handlade, två gånger, så att säga, samt hämtade medicin till Anna. Sen blev jag väldigt slut. Men jag gjorde det jag orkade. När Anna kom hem lagade hon mat. Det var ingen krånglig tillagning – jag såg receptet – men ändå. Nån klagosång upplät hon inte och vid 18-tiden satt vi till bords i köket och åt fetaostpasta med en massa vitlök.

Annas fetaostpasta till lördagsmiddag.

Efter undanplockning och viss handdisk förflyttade vi oss till Salen. Där intog vi kvällskaffe med var sin halv bit morotskaka och godis.

Kvällskaffe med morotskaka och godis – det var ju lördag igår.

Bokbyte igår från verklighetsupplevd ondska till verklighetsupplevd ondska!

Jag läste en stund. För min del blev det bokbyte igår till en bok jag köpte second hand på min resa förra veckan. Om jag tyckte att boken jag läste ut på eftermiddagen igår var tung är denna ännu tyngre. Från meditation och insläppt ondska bytte jag till en bok om en annan verklighetsupplevd ondska: sexuella övergrepp mot barn.

Klockan 21 vände vi blickarna mot TV:n och fiktiv ondska i form av en ny brittisk kriminalserie, Chelsea Detective. Vi gillar verkligen brittiska serier och funderar starkt på att ta BritBox.

Till deckaren gjorde vi iordning var sin ostassiett med några kex och var sitt glas rött. Det slank ner fint, men inte genast, förstås.

Till TV-deckaren.

∼ ♦ ∼

Söndagsstart.

I morse fick kunde vi i Sverige sova en timme längre utan att få dåligt samvete. Jag avskyr verkligen detta tramsiga fram- och tillbakaflyttande av tiden och vill ha normaltid året om. Den där timmen stör min dygnsrytmn mer och mer, har jag noterat. För Annas del tror jag det var skönt att få sova längre i morse eftersom hon började jobba klockan sju. Jag vaknade vid sjutiden och det var onödigt. Men samtidigt kände jag att jag kanske ändå hade sovit tillräckligt. Infektionen och värken gör mig trött och jag sov nog hela sju timmar. I morrn ska jag upp 6.15 som vanligt och för första gången på två veckor gå till jobbet. Nån infektion känner jag inte av då eftersom jag ska till Sjukstugan i Backen på eftermiddagen för att testa mina nerver i händerna. Man får inte gå dit om man är förkyld, så jag slutar vara det då. Ärligt talat mår jag rätt OK nu, förutom värken. Även ryggen är bättre. Men jag låg inte mer än 45 minuter och läste och drack kaffe i sängen för att ryggontet inte skulle köra klorna djupare i mig.

Det nya kattströet verkar vara till belåtenhet för Tisslingarna.

Jag inledde dan med att tömma kattpottorna. Igår kväll blandade jag i lite av den nya sortens strö i pottorna. Det verkar funka och Tisslingarna har både kissat och bajsat normalt. Diskmaskinen tömde jag på ren disk och fyllde på med  skitig. Därefter rev jag ur dubbelsängen och plockade fram rena lakan. Klockan var inte nio än när jag dessutom hade dammat överallt utom i de rum vi stökar i. Det är liksom ingen idé.

Det blev ett par pauser när jag satt vid datorn, men sen dammsög jag och var klar även med det på förmiddagen. Sängen fick stå och lufta till eftermiddagen.

Renbäddat med rutor.

Det har varit ytterligare en solig dag, men kall. Jag har inte varit utomhus, men ska åka och hämta Anna när hon slutar jobba klockan 16. Då ska vi fara och lämna några papper som är viktiga för henne.

Tisslingarna och jag har jobbat hårt idag, så nu får vi vila en stund. Om jag orkar tar jag tag i strykhögen. Jag tror knappast att jag får nån hjälp av syskona K(att)…

Citrus sträcker ut sig i Zebrafåtöljen…

…medan brorsan Lucifer håller till godo med köksgolvet och en äggkartong.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.