Ja precis som det låter när Cindy gör sitt parad move när hon blir lite spänd och tittig så lixom tycker hon upp sin korta hals, skjuter ut sin underhals, lägger mer eller mindre sitt huvud i mitt knä och ska man säga något positivt så blir hon ju extremt lätt i framdelen för de där korta frambenen når knappt ner till marken.

Min position då i fråga går absolut att ifrågasätta om en säger, troligtvis bara ett bevis på att man kroppsligt är galet ur form och troligen saknar muskler på mer eller mindre hela sin kropp … men när hon skiftar så fort till så kallad uppförsbacke kan man säga att hela jag mer eller mindre håller på att ramla av baklänges även om en man med bestämdhet lärt mig att man inte kan trilla av baklänges så hamnar lixom axlarna bakom röven som i sin tur kommer så långt och tungt ner i sadeln så det är bara ett under att den stackars hästen där under inte gör en raketuppskjutning …

Som ni förstår är detta ingen gynnsam ridning … och något som jag har tränat och tränar på dag ut och dag in. Och här om dagen fick jag faktiskt en strimma hopp och tänkte att – kan det vara så att jag blivit lite bättre?

Men igår kväll var solkatterna framme och vandrade i ridhuset över den lilla bomövningen vi hade med tre galoppbommar på böjt spår så först var den i landningen åt ena hållet, sen var den över en bock och till slut mellan två bockar. Det här blev ju som ett nytt hinder för Cindy ungefär var 3:e varv och då kom jag snabbt ner på jorden igen och kände att jag hade stadig kontakt med min betongröv.

Och jag konstaterar snabbt att ha alla dom där bitarna på plats att hon ska ha lång hals, avspänd, runt innerskänkeln och vara på yttertygeln samtidigt som jag lite klämkäckt ska stå i lite lätt sits och och allt ska vara så där härligt är allt annat än lätt.

I övrigt så känns hon väldigt väldigt fin efter en veckas vila i gräshage och mjukt under fötterna och nu har vi satt igång i ridhuset för att vara lite extra snälla mot fötterna och jag känner mig riktigt sugen på att komma igång ännu mer nu. För just nu känns faktiskt alla tre hästarna så himla fina. Det är som sagt min egen kropp som behöver lite mer träning utanför stallet för att jag ska bli starkare och bättre i sadeln.

Sprang ett pass förra veckan och konstaterade snabbt att det var inte igår, att jag ändå måste säga att jag saknar det lite och att jag har en bit kvar att komma tillbaka i en uns bättre form än nu. Och jag har sagt det förr men går att upprepas. Att unna sig 20 min om dagen för lite motion kan alla göra det handlar mer om att bara komma in i den rutinen igen. Och man kan bara konstatera att det är ungefär en lika stor uppförsbacke som när Cindys framben inte når ner till marken just nu.

Man får försöka se det positiva i det hela att kommer jag i bättre fysisk form så kommer det vara lättare att inte hamna i betongrövsläge så fort något oväntat händer och det kommer gör mer eller mindre hela livet lättare så det är väl bara att sparka igång helt enkelt.