Tanken är ju inte att man ska vara bäst på träning utan att man ska träna för att bli bäst. Men jag har verkligen varit inne i ett väldigt bra flyt med hästarna senaste träningarna och hästarna har verkligen skämt bort mig med att vara fantastiska. Och även om jag har hur mycket som helst att öva på såklart så har det känts lätt. Men denna vecka var verkligen allt annat än lätt … Denna vecka gjorde jag verkligen allt jag kunde för att göra det svårt för mig. Märkligt det där, man försöker allt man kan för att vara perfekt och ju mer man försöker desto svårare blir det, istället för att koppla på känslan och komma ihåg de viktigaste byggstenarna.

Jag är just nu i ”min nya ridning” lite av en slow starter. Det sitter inte helt i ryggmärgen än även om jag såklart tänker på det varje dag när jag rider så kan det ta lite tid innan jag helt är där från start. Och skulle jag vara lite nervös inför en träning, ja jag är absolut nervös inför träningar. Jag tror att det är sunt att vara lite på tå, vilja vara ren och fin och komma dit och vilja insupa så mycket kunskap man kan när man har chansen och möjligheten att få lära sig av någon med gedigen erfarenhet. Men då är jag ännu lite mer slow i att komma ihåg det som är viktigt, nämligen galoppen.

När jag får till att ha hästarna framme för min skänkel, stora i sin galopp och korta på sin yttersida så har inget i världen känts lättare och mer naturligt. När man har hästarna så så känns det helt omöjligt att inte pricka en perfekt distans till 100%. Men missar man någon liten del av dessa tre byggstenar så har inget i världen känts så svårt och att man rider så mycket i blindo att man aldrig skulle kunna pricka en distans. Och det var lite där jag hamnade i tisdags.

Det är just nu det svåraste för min hjärna att koppla och något som jag verkligen bara måste nöta och nöta så att det sätter sig.

Jag hamnade i ett läge där jag red ut galoppen, ibland lite för stressat istället för stort. Det är ju också en viktig skillnad. Och istället för att sätta ihop hästen på yttertygeln i den stora galoppen för att tex hitta en närmare avsprångspunkt så backade jag in ett till galoppsprång.

Om du får instruktionen att komma närmare bommen tex så betyder ju inte det att du ska plocka bort galoppen för att kunna rida på ett till för att på så sätt skapa en trängre distans. Utan jag ska ju fortfarande galoppera genom svängen i den galoppen jag faktiskt vill ha men sätta ihop min häst på yttersidan så att den är kort och spänstig i sin kropp och då kunna komma till ett närmare men fortfarande starkt, lugnt och avspänt avsprång.

Men det är där min kortslutning uppstår som mest just nu tycker jag. Att hjärnan på något sätt säger till mig att antigen – bästa att bromsa så att du kommer intill. Eller gasa för fan så du räcker fram. Båda dom två alternativen leder ju till en lång häst. En lång häst oavsett vad hoppar alltid sämre än en kort häst. Och har man tex backat in över en galoppbom då blir det ju till att bli platt som en tax för att komma ut sen för avståndet mellan bom och hinder blir ju lite direkt kortare för att du backar in, det har snarare motsatt effekt.

Så det var helt enkelt i det träsket som jag var och vandrade lite i tisdag tyvärr men det är ju dock väldigt skönt då att ha Stefan i örat och även att få träna med väldigt rutinerade kompisar. Tänkte på det att det verkligen är få förunnat att jag har typ alla av mina träningskompisar hemma som har ridit eller rider 145/150. Jag om någon har verkligen lyxen att få se och lära av väldigt duktiga människor när vi tränar tillsammans varje vecka.

Till helgen blir det träning för Lasse med både hoppning och terräng vilket ska bli jätte kul! Känner mig laddad, tar med mig tisdagens träning och vikten av att rida galoppen, kontakt med yttersidan och sen inte analysera så mycket. Jag vet att jag lätt blir detaljstyrd och kan lätt bli störd om jag tappar en detalj och det är ju så i hela mitt liv inte bara i stallet när jag rider såklart så detta är något jag jobbar på jämt. Men ni som läst ledarskap och sånt ni vet ju hur svårt det är för en rödblå person att bli gulgrön. Det är ju lite av ett livslångt projekt 😉

Och sen får man ju verkligen påminna sig om att även om man får en liten dal så är den dalen fortfarande väldigt bra det är bara det att topparna nu börjar bli så jäkla bra så då känns ibland fallet större än vad det faktiskt är.