Att rida avspänt men med en positiv anspänning är verkligen inte helt enkelt. Att rida en häst antingen anspänd eller loj är väldigt mycket lättare. Det är något som jag fick jobba på på förra veckans Stefan-träning.

Markjobbet som jag skrev om att jag framförallt var lite dålig på framridning var helt klart ett uns bättre denna gång och Stefan var nöjd med hur Cindy jobbade med bommarna i trav. Men sen när vi gick över och började hoppa fram så blev det lite ett uns av att jag galopperade på henne, träffade galoppbommen helt okej och hon kom absolut upp i luften men allt blev då istället lite lojt.

Cindy är ju en känslig häst och det är lätt när man vill få ut galoppen att man även får en negativ anspänning på köpet och hon istället för att galoppera stort framför mig blir lite stressad. Nu försökte jag lite att inte over do it men då blev det istället att jag tappade lite power i galoppen och avstampet från backen.

Väldigt svår kombo det där att just ha hästarna i en bra power med starkt avstamp utan att det kommer från en spänning och att man själv känner lite det som Lasse brukar påminna en om – upp i galopp. Och att man just killar med skänkeln och får hästarna upp i galopp och runda framför sig. Och inte lite mer åt bensax i hopp om en några galopp där hästarna springer för sitt liv. Eller den varianten när man sitter i lite lätt spagat och hoppas på att det ska bli bra.

Man kan alla fall konstatera att den som säger att ridning är lätt ljuger.

Efter framhoppning ägnade vi oss sedan lite mer åt ren banhoppning denna träning med fokus på att komma genom svängarna och nå fram på distanserna. Det är ju lite av mitt svåraste just nu och det blir ibland ett uns vilt då jag gärna rider lite väl noga genom svängen istället för att ta med mig galoppen och sedan låta hindret komma till mig. När jag blir för noga i svängen plockar jag bort lite väl mycket galopp och då har jag inte jätte många val när jag väl kommer fram till hindret och kommer jag då på ett halvt in vilket är lite av min nya specialité så får man ju rida livet ur både sig och hästen sen för att räcka fram. Inte helt optimalt om en säger. Det är ju inget nytt under solen att det är bättre att hinderna kommer till en istället för att man jagar efter dom.

Men både jag och Stefan tycker absolut att det är bättre och jag tycker verkligen att Cindy känns fin. Det är att vissa detaljer inte är helt på plats än och att jag har hamnat lite i min klassiska ridning att jag vill vara väldigt perfekt och komma väldigt perfekt till hinderna och jag väljer då att rida lite långsamt och kort för att hinna med i stället för att just snurra igång hästarna lite, ha dom runda framför mig och låta hinderna komma till mig.

Bjuder på vår träning i det digitala formatet så får ni ändå se träningen och vad vi gjorde.

Igår passade jag och Madde sen på att träna på banan igen och denna gång red jag Liten och även om Liten och Cindy är två helt olika hästar så är ju jag samma ryttare. Och tro det eller ej men dom blir ofta det man gör dom till så jag har absolut samma problem på båda hästarna även om dom är olika att rida.

Men jag försökte verkligen att tänka på det Stefan har gett mig i läxa att få henne att bli rund framför mig och komma upp och runt i galoppen när jag trycker på och att hon kommer genom handen. Så att jag inte bara lättar ur för att komma fram och då får henne platt och två delar. Vi övade även en hel del på det på Pelle-träningen i måndags. Just att komma fram för benen inte för att man lättar i handen. Märkligt det där i hur människan i naturen är en lat person och att man så lätt hamnar i att välja vägen att lätta lite istället för att känna med skänkeln.

Tycker absolut att jag i många fall igår ändå kom till läget att när hon blev lite kort och trutig att jag ändå faktiskt vågade hålla kvar och rida med benen så att lättnaden kom för att hon gick fram till min hand och inte för att jag släppte när hon trutade.

Någon gång absolut blev jag lite av och på och plockade lite väl mycket genom sväng men sen måste jag faktiskt säga att jag tycker att jag red bra, kom fram genom svängarna och vågade galoppera fram till hindren och inte måtta baklänges in på dom. Och hör och häpna – då var det inte långt att komma fram på distanserna.

Ändå riktigt nöjd med min sista runda även om det blev en lite snöplig volt innan sista linjen då tygeln helt plötsligt fastnade i stigbygeln. Väldigt obehagligt! Men nyttigt för mig att bli lite störd och sedan bara kunna komma in igen som om inget har hänt och rida precis som innan och lösa det lätt.

Tycker som sagt att Liten var väldigt fin och det ska bli riktigt kul att träna henne för Stefan ikväll och se om jag kan hålla i en bra ridning och om han ser i alla fall ett uns av skillnad åt ett positivt håll.