Det är alltid tur att någon plockar ner en från hybrisberget när man har klättrat upp på det. Det är ju väldigt skönt att klättra upp där för då känner man sig ju jävligt bra för en stund och hästarna känns väldigt fina. Men sen som sagt är det tur att någon snabbt och enkelt plockar ner en igen så man inser att det bara är att öva ännu mer för att bli ännu bättre.

I torsdags kväll körde vi som sagt två pass för Stefan på distans, men han klagade nog inte på att få sitta inne i värmen till skillnad från oss i ridhuset. Vi var inte klara förrän runt 22 och då kändes det som om antalet minusgrader var det samma. Kall som tusan trots att man ridit så ska Annie verkligen ha kredd för att ha stått still och filmat båda passen och var jag kall kan jag bara ana hur kall hon var.

Hästarna då? Jo det var absolut en klassisk Anna. Det vill säga att jag åker runt med lite härligt långa tyglar i världens kortaste galopp och med världens längsta hästar. Sen gammalt är ju inte det den optimala hopphästformen …

Så jag fick öva mycket på att pricka mindre och galoppera mer. Det brukar ju nämligen gå lite hand i hand det där. I en dålig galopp har man ju bara ett val om man ligger mellan röven och skogen och det är ju full fart framåt likt en attack under andra världskriget. Medan om man galopperar genom svängarna så har man ju typ 1000 alternativ till att välja på innan man är framme vid hindret. Och dessutom brukar alla dom 1000 alternativen vara bättre än full attack.

Men efter att vi hade övat på en hel del blev det faktiskt väldigt mycket bättre på båda hästarna även om det känns som om vi har hur långt som helst kvar innan vi är i mål. Om man någonsin kommer i mål? Det är väl lite mer oklart. Men vi har i alla fall galet mycket utvecklingsmöjligheter.

Jag ska bara få min hjärna att koppla bara också att kort tygel inte betyder hård hand och lång tygel betyder mjuk hand. Utan man kan rida med korta tyglar och en följsam hand men just nu är det total kortslutning för min hjärta att snappa upp.

Sen vet ni det där me att rida lite tvärtom. Stor galopp till ett nära avsprång. Inte en kort galopp till ett stort avsprång. Lättare sagt än gjort om ni frågar mig. Så det är bara att öva vidare helt enkelt.

Vi hade en ganska svår bana som vi avslutade med på båda hästarna och jag tycker ändå att både dom och jag skötte oss helt okej när vi hoppade banan och det kändes relativt lätt eller vad man säger. Alltså lätt för dagen men svårt för utvecklingen. Är det så man sammanfattar det? Det vill säga jag gör det ganska okej men jag vill göra det så mycket mer än okej så det är det vi jobbar på nu. Om en vecka väntar Lasse-träning så det ska också bli riktigt kul! Hoppas att hjärnan och jag har kommit en bit på vägen i att galoppera och hålla i tyglarna tills dess.