Att skriva en bok handlar om mönster, att se och behärska dem. Fullända dem så att läsaren inte kan släppa blicken från sidorna. Inte kan sluta lyssna på ljudboken.
Mycket får vi med oss redan som barn. Sagor följer en viss mall. Omedvetet lär vi oss hur storyns dramaturgi byggs.
Ändå är det svårt att applicera det på eget skrivande. Just det precisa mönstret, varje litet steg och varje kurva, hur liten eller stor den än än är. Men det går ju att lära sig.
En lektör sa för många år sedan, om dystopin jag lämnat för ett utlåtande, ungefär: att den inte riktigt följer kurvan men en mall kanske inte måste styra varje element då det är en spännande och engagerande historia.
Och jag har redigerat sedan dess. Lagt till. Förstärkt. Men inte byggt om så mycket, mest bara justerat.
Så nu klurar jag på berättelsens mönster när jag redigerar. Var det avviker från mallen och när det matchar. Om det är good enough?
Vad en sedan gör med ett dystopiskt YA-manus som de större förlagen ratat twice – ändock i positiva ordalag – vet jag inte. Glor stolt på wordfilen och tänker att en dag när, en fått ut ett par andra titlar, då kanske något förlag vill ta en titt?
Hoppet sägs ju vara det sista som överger en, så kan hända att hoppet att just dystopin når läsare, aldrig försvinner.
Skriva läsa leva 