I många filmer och böcker finns en kyrkogård med i handlingen och för det allra mesta är det då förknippat med något läskigt eller otäckt. Det har blivit så att en kyrkogård och området nära den kanske är lite motbjudande för många att vara vid. Åtminstone i mörker och ensam. De där scenerna ifrån lite mindre mysiga berättelser har skapat en rädsla för den miljön. Tyvärr.
Visst är det så att en kyrkogård är förknippad med sorg och avsked av nära och kära, men trots sorgen kan det få bli en vacker plats. En vacker plats för att minnas och kanske samla tankarna en stund. En stilla plats som inte ska stressas igenom.
Ikväll var jag och yngste sonen på en kyrkogård och tände ljus hos en mycket älskad människa. Det var mörkt, blåsigt, regnigt och ödsligt. Men vackert. Där fick vi avrunda den här helgen i saknad men också i varma minnen. Inte i rädsla och skräck.
Jag tycker det är lite synd att kyrkogårdar fått det lite dåliga ryktet om sig att vara läskiga. Kan de inte bara få vara vackra, stilla och tröstande? Det tycker jag vore mera rättvist.
Pekingmamman 