Jag vet inte riktigt vad det är med mossa som är så tilltalande för mig. Jag älskar mossa! Mina absoluta favoritställen i min skog är där tallarna och granarna står höga och stolta och den mjuka, gröna mossan breder ut sig över hela marken. Det är så fint!
På något sätt ger den där mossan mig en känsla av trygghet och välmående. Mossan som växer sig mjuk över stenar, stubbar och ojämnheter. Den breder ut sitt täcke över det som är hårt och kantigt och döljer det som kanske inte är speciellt vackert.
Inte behöver den mycket för att leva och växa heller. Bara vätska från regn och dagg behövs. Och tänk att hur torr och död den än kan verka emellanåt så mjuknar den och får nytt liv när fukten i luften tilltar och mossan kan fånga upp de efterlängtade dropparna.
Tänk om du och jag ännu mera kan vara den där mjuka, vänliga mossan i varandras liv. Tänk om vårt sätt att bemöta varandra kan få vara som ett mjukt täcke av mossa som breder ut sig över det kantiga och hårda så att vårt inre landskap blir mera böljande. Och om vårt inre mosstäcke blir för knastertorrt önskar jag att ingen trampar ner det sköra så att det blir en massa fula spår. Istället önskar jag att vi kan få vara fukten som återställer mjukheten.
Vänligheten mellan oss människor tror jag kan återföra fukten i mossan och göra den mjuk och go igen. Relationen till och möten med en kärleksfull Gud tror jag kan göra det än mer. I de mötena kan vi få en källa med friskt vatten som bor inom oss och som återfuktar det torra och slitna. Jag tror att båda vägarna är viktiga, både vänligheten och omtänksamheten oss människor emellan och det välsignade mötet med Gud. Åtminstone fungerar jag så.
Mossa. Tänk så fint det är med mossa ändå.
Pekingmamman 