Idag är det Suicidpreventiva dagen. En dag för att extra uppmärksamma den psykiska ohälsan som driver alldeles för många människor till att avsluta sitt liv.
Förra året valde 1505 personer att avsluta sitt liv för att de inte orkade längre. För att det liv de levde blev för tungt att orka med.
Alla de där 1505 självmorden är ett för mycket. Alla de där 1505 självmorden berör som många människor. Partners, föräldrar, barn, syskon, mor- och farföräldrar, vänner, klasskompisar, kollegor, lagkompisar… Så väldigt många ska fortsätta leva sina liv med ett tomrum där en älskad människa skulle funnits kvar många år till. Ett tomrum som värker och skaver så förskräckligt.
Tänk om vi kunde komma åt alla de där tunga tankarna som leder till ett oåterkalleligt beslut. Tänk om det kunde finnas en större öppenhet där vi alla hade någon eller några att våga och vilja öppna vårt mörker för. Tänk om vi kunde våga komma ner på djupet och ställa de lite obekväma frågorna när vi märker att någon i vår närhet är på väg ner i djupet. Tänk om kärleken mellan oss människor kunde bli så synlig och kännbar att ingen tänker att det vore ett alternativ att inte fortsätta leva. Åh vad jag önskar att ingen, absolut INGEN väljer den vägen utan istället väljer att söka hjälp för sitt mörker.
Om du vill ge ett litet bidrag till någon organisation som arbetar preventivt för att självmorden ska kunna undvikas kan du till exempel gå in HÄR och tända ett digitalt ljus och ge en gåva. Det är något vi kan göra nu direkt. Sedan finns det så mycket annat som också behöver göras.
Ikväll tänder jag både ett digitalt ljus till minne av älskad, vacker människa och levande ljus här hemma. Saknade och maktlösheten kan vara så stor men att tända ljus och skänka en slant kan ge en liten tröst. Dock behöver så mycket mera göras.
Tänk om vi verkligen kunde komma ner i noll självmord. Absolut inga alls. Åh så fint det skulle vara.
Pekingmamman 