Jag skulle ha blivit lynchad!

Det är faktiskt lite knepigt att leva i en relation där båda är influencers. Eller ja, Hugo ser sig som pensionerad influencer men jag skulle säga att med över 80k följare på Instagram så räknas han nog fortfarande lite som influencer? Det jag ville komma till som är knepigt är när jag upplever en orättvisa i hur män vs kvinnor blir bemötta/sedda på i sociala medier och vill lyfta det men att det inte = att jag vill att Hugo ska få skit. Jag ser sånt som jag tycker är intressanta fenomen och vill prata om men vill inte att det ska bli till kritik mot Hugo som är min man och som jag älskar. Idag reagerade jag på Hugos story på Instagram när jag fick upp den i mitt flöde:

Min reaktion rör inte huruvida jag tycker Hugo ska fasta i tre dagar eller inte och jag tycker det är helt upp till honom hur han vill göra. Men det som dök upp i mitt huvud var ”Tänk om jag la upp den här storyn, hur mycket skit skulle jag inte få då?”. För att se om mina aningar stämde i att Hugo säkert inte får minsta lilla kritik för det här frågade jag honom om reaktionerna. 

& igen så handlar inte det här om att på något sätt önskar att folk ska bli arga på Hugo och jag tycker inte Hugo gör något fel utan det jag reagerar på är just hur det skiljer mellan män och kvinnor och rollen som någon form av förebild. Ponera att jag skulle skriva att jag kände mig lite äcklad över mig själv för att jag ätit så mycket skit dom senaste dagarna så jag funderar på att inte äta något på 3 dagar och frågade om tips på ämnet. Alltså my gawd min inkorg, kommentarsfält och typ Bloggbevakning skulle svämma över att jag är ätstörd, vad det skickar för signaler till barnen och att oavsett om jag fastar eller inte borde jag ta mitt ansvar som influencer att inte dela med mig av det så andra kan bli inspirerade. Att uttrycka äckel för att ha ätit skräp skulle ses som så himla problematiskt för mat ska inte vara kopplat till annat än njutning. Jag skulle ha blivit lynchad helt enkelt!

Så fråga nummer ett är: varför ser vi så olika på män/kvinnor och kropp?

En kvinna som vill gå ner i vikt bantar, en man deffar. En kvinna som drar ner på kolhydraterna späker sig, en man är hälsomedveten. En kvinna som hänger mycket på gymmet är kroppsfixerad, en man tränar kort och gott.
En kvinna som fastar 3 dagar är ätstörd, en man får hejarop för hans intresse i kroppen.

Och fråga nummer två, varför får män inte stå till svars för hur dom är som förebilder i samma utsträckning?

Det känns som att vilken kvinnlig influencer som helst som skulle säga att hon bara skulle dricka vatten i tre dagar skulle brännas på bål för att hon förmedlar sjuka ideal och att det kan vara farligt och trigga ätstörningar och jag vet inte allt. Som kvinna ska man alltid veta bättre och liksom tänka på sin omgivning medans en man är cool för att han tänker på sig själv?

För egen del känns en vattenfasta långt bort, jag tror inte jag skulle vara en trevlig mamma eller fru om jag gick runt med bara vatten i magen (give a girl her havregrynsgröt tack) så det är inget experiment jag vill ge mig på. Men om jag nu skulle vara på det, skulle jag kunna prata om det på samma sätt som min man kan? Eller skulle jag behöva mörka det för att inte hamna i blåsväder? Det som stör mig i det hela är just hur sättet vi ser på kroppen känns så kopplat till könet. Där kvinnors kroppsintresse alltid bedöms vara lika med skönhet/utseende och något att skämmas lite för medans männens är mer funktion/utmaningar och coolt. & att män aldrig får bära ansvaret för utseendehetsen lika mycket på sina axlar som kvinnor får. Det är så himla skevt i mina ögon.