– I dont wanna die in Milano!

Så lät det för ungefär 15 år sedan när en av mina medresenärer skrek i taxibilen när den körde rally och zick-zackade fram mellan bilarna på motorvägen i hög hastighet, vi andra skrattade dock åt det hela och hade jättekul när vi besökte Milano. Men det är inte det jag vill prata om här nu, utan det är med lite sorg i mitt hjärta som jag tagit till mig nyheten att den kanske mest kända och klassiska fotbollsarenan i hela världen nu snart går i graven. Men jag har i alla fall varit där!

Till alla icke fotbollsintresserade, ni kan scrolla ner till vovven och fortsätta er läsning därifrån. För nu vill jag skriva lite om den magnifika fotbollsarenan Guiseppe Meazza, eller San Siro som de flesta kallar denna snudd på legendariska arena som är hemmaplan för Milan och Inter. Det är den största fotbollsarenan i Italien och är belägen i Milano, och har kapacitet att ta emot 75923 åskådare. Nu ska den tydligen rivas har jag hört, vilket skär lite i mitt hjärta som trogen supporter till Inter. Jag minns första och enda gången jag besökte arenan, det var med mitt förra jobb och då skulle vi titta på Derby della Madonnina mellan de två lagen. Jag var så jäkla hypad och peppad på att få se Inter spela och det kryllade av världsstjärnor i båda lagen. Inter hade anfallarna Christian Vieri och Adriano på topp, Juan Sebastian Verón och Edgar Davids på mittfältet, i backlinjen stångades Marco Materazzi tillsammans med lagkaptenen Javier Zanetti (även kallad ”traktorn” för sin enorma kämparanda och energi). Milan var inte mycket sämre utan snarare tvärtom, de hade försvarslegendarerna Paolo Maldini, Alessandro Costacurta och Alessandro Nesta i försvaret. Mittfältsstjärnorna Andrea Pirlo, Rui Costa, Kaká och Gennaro Gattuso matade passningar mot deras hopplöst målfarliga forwards Hernán Crespo, Andriy Shevchenko och Filippo Inzaghi.

När vi kom fram till arenan innan matchen kryllade det av människor utanför, och det var svårt att ta in hur stor denna fotbollsarena var för mig. Den var gigantiskt! Och man kunde höra hur supportrarna inne på läktaren redan skanderade ramsor högt och sjöng sina sånger, jag ville bara springa in och ta del av hela upplevelsen. Men det tar lite längre tid än man är van vid när tiotusentals personer ska in och beskåda det utsålda derbyt, det var lite skillnad mot ett derby på Råsunda om man säger så. Vi springer i cirklar uppför ramperna för att ta oss hela vägen upp till läktaren där vi skulle sitta, och publikens sång inifrån arenan blev allt starkare och mer påtagligt. Tillslut såg vi dörrarna till vår sektion och rusade ut på läktarplats, och synen som mötte mig då glömmer jag aldrig…

Det var som taget ur filmen ”Gladiator” när Maximus kliver in på Colosseum och häpet bara tittar sig omkring, en så stor publik hade jag aldrig sett tidigare och de båda klackarnas supportrar skanderade ramsor och sånger till helt nya ljudnivåer. Det bara dundrade om publiken och stämningen var galet bra, sen att vi inte hittade till våra sittplatser var dessvärre tråkigt. Det satt några unga tjejer på våra platser men de sa att vi skulle sitta längre bort och lurade iväg oss. Så vi fortsatte leta tills min dåvarande chef, herr Banan, tappade humöret och tog fart sedan klättrade han upp på läktaren och slog sig ner på en tom plats bland helt främmande italienare som bara stirrade på honom. Vi andra skrattade och fick se första halvlek ståendes, men det gjorde inget för hela upplevelsen var magisk! I halvtid stod det fortfarande 0-0 och nu lyckades vi med en publikvärds hjälp få bort de unga tjejerna från våra platser så att vi kunde sitta ner under andra halvlek. Jag ville inget hellre än att Inter skulle ta ledningen eftersom de hade hemmaplan denna matchen, och Jocke förvarnade mig om att publikjublet kommer bli öronbedövande när så många personer skriker ut sin glädje samtidigt om det blir mål. Detta gjorde mig ju förstås bara ännu mer hypad! Men matchen gick länge mot ett mållöst resultat, tills förhoppningarna tystades av att Milan istället tog ledningen genom Kaká i slutminuterna. Det jublades högt ändå men då av enbart Milans supportrar som var betydligt färre, så jag fick dessvärre inte jubla med mina likasinnade och lämnade arenan lite nedstämd. Italienarna var aningen mer temperamentsfulla och besvikna, och om jag inte minns helt fel kastades en vespa in mot planen efter matchen. Hur tusan de nu fick in den är ett mysterium, ett annat mysterium är vart herr Banan tog vägen efter slutsignalen. Han var spårlöst försvunnen och det gick ej att ringa honom, när vi möttes lite senare berättade han att han hade haft det toppen. Han hade blivit serverad smarriga små flaskor med olika likörer uppe på läktaren och mådde kanon, sedan hade han åkt spårvagn utan att förstå ett ord vad de andra sagt hela vägen tillbaka till hotellet. Summa summarum av detta var att denna matchen fortfarande är en av de bästa jag upplevt på plats i hela mitt liv, och jag har många gånger sagt att jag vill åka tillbaka dit. Men om nu arenan ska rivas så blir det ju svårt, och jag har inte en aning om vart den nya arenan ska byggas eller vad den ska heta. Milano var annars inte en så rolig stad att besöka vilket jag kommer förklara mer om här nedan, så fotbollen var det som lockade mest och kanske katedralen Duomo di Milano förstås. Även den bjöd på en syn som fick mig att tappa hakan när jag gick in där, det påminde lite om gruvorna Moria i ”Sagan Om Ringen” filmerna med sina otroligt höga pelare och rustika utseende. Enormt häftigt!

Detta verkar ju vara en industristad eller liknande, och är väl annars mest känd för sina möbelmässor och modeveckor. Men staden i sig bjöd inte på så mycket sevärdheter i övrigt, det låg ett fint köpcenter precis bredvid katedralen som var kul att besöka. Där köpte jag en matchtröja från stadens hemmalag som jag alltid brukar göra när jag är ute och reser, denna gången blev det naturligtvis Inters tröja och den sparar jag sedan som en souvenir. Men i övrigt var det tyvärr inte samma fina känsla i resten av staden som i exempelvis Rom där det kryllade av vackra torg och restauranger på alla smågator med en massa historiska sevärdheter. Vi bodde strax utanför stadskärnan och jag minns att både Jocke och jag var trötta och missade hotellfrukosten en morgon, så då beslöt vi oss att korsa motorvägen bredvid hotellet för att ta oss till en McDonalds på andra sidan vägen. Big mistake…

Motorvägen hade ju typ åtta körfält åt vardera håll och italienarna körde ju rena rama F1-loppen där med sina snabba små bilar. Men vi var ju vrålhungriga och var därmed beredda att med livet som insats korsa denna livsfarliga motorväg. Så vi väntade ut bilarna för att hitta en potentiell lucka att rusa över mot mitten, och när tillfället kom så sprang vi för livet. Och jäklar vad fort det gick för bilarna långt där borta att hinna fram till oss där vi sprang, de tutade och var uppröra såklart. Men vi tog oss över vägen och kunde beställa varsin meny, sedan var vi mätta och belåtna igen. Nu återstod ju bara ett problem, att ta sig över motorvägen tillbaka till hotellet igen. Så med utspända och mätta magar gjorde vi varsin tjurrusning över vägen och lyckades ta oss över, sedan flämtade vi hela vägen till vårt sällskap som väntade på hotellet.

Eftersom det inte fanns så mycket att se eller göra vad vi kände till i alla fall, så roade vi oss mest med att driva runt i staden och besökte olika pubar. Detta gjorde ju att man fick i sig en och annan öl vilket innebar att nya nivåer av berusningstillståndet nåddes ganska omgående, för vissa mer än andra. Herr Banan var som vanligt helt opåverkad och uppförde sig precis som vanligt, men det fanns två andra personer i sällskapet som började svaja lite mer än oss andra. Den ena, som Jocke kallade Pelle från ”Vi på Saltkråkan” eftersom han tyckte de var så lika till utséendet, blev alldeles fnittrig och fick det ena skrattanfallet efter det andra. Han var glad och märkte inte själv hur högljudd han blev.

– Hörru! Hörru! Haha, minns du när? Hörru! Hörru! HÖRRU! Utbrast han upprepade gånger och försökte få kontakt med oss andra glada i sällskapet.

Jocke och jag hade löjligt kul åt alla dessa ”Hörru” och började räkna hur många han sa i följd när han försökte prata, otroligt roligt var det. Haha, sedan hade vi en annan kille (vars namn faktiskt var Pelle på riktigt om jag inte minns fel) som mer zoomade ut från våra samtal och fick gelé i knäskålarna. Blicken började bli mer och mer ofokuserad, samt att när han stod upp så gungade marken rejält under hans fötter. När det var dags för dagens höjdpunkt, middagen, så hände något kul. För just maten i Italien är verkligen ALLTID helt fantastisk.

– Åh! KOLLA! De har ju ”Risalamalta” på menyn! Utbrast Pelle och sken upp som en sol.

När servitören sedan tog emot våra beställningar så fastnade han dock en stund hos den svajiga herren som på svenska försökte beställa in sin Risalamalta, Pelle pekade på menyn och förklarade att det var just den Risalamaltan han ville ha. Servitören såg lite fundersam ut men pekade på menyn igen och frågade om det var den maträtten Pelle menade, och så blev det. Sedan kom det märkligt nog alltid in gott rödvin till maten, detta hände varje gång och vinet smakade alltid lika fantastiskt tycker jag. Och efter en stund så kom de in med maten, och den blicken som Pelle bjöd oss på då går inte av för hackor kan jag säga. Han tittade fundersamt på sin tallrik och tog några tuggor i tystnad medan vi andra jublade åt alla goda maträtter vi beställt. Sedan frågade någon i sällskapet om Pelle inte var nöjd med sin mat eftersom han slutade äta efter en stund.

– Det här var den sämsta Risalamalta jag ätit i hela mitt liv… Svarade han besviket och tog en klunk ur sitt glas med rödvin.

Haha! Han hade beställt i en tallrik med Risotto visade det sig, som ju också är väldigt gott men inte alls samma sak såklart. Så han satt uppgiven och var inte alls lika glad som oss andra resten av middagen.

Sedan minns jag att det hände något kul när vi stod på busstorget i en kö till taxibilarna, men minns inte riktigt vad det var som var så kul den gången. Jag vet att Pelle var inblandad även denna gången, jag har ett svagt minne av att han tappade bort oss andra i kön och att vi såg honom långt fram med helt främmande personer. Då vinkade han tillbaka och sedan tror jag att han hoppade in i samma taxi som de andra främlingarna och åkte iväg. Haha, Jocke minns nog denna händelsen lite bättre än mig och får gärna fylla på med information i kommentarerna här nedan. Så i rätt sällskap kan man verkligen ha kul i en mindre rolig stad! Nu blev det ett sidospår här om mycket annat och det var inte riktigt meningen, utan det jag vill säga är att ni som drömt om att besöka Milano måste passa på att besöka arenan San Siro innan den försvinner. Det är verkligen något unikt och en helt magisk upplevelse om ni frågar mig!

Nog om sevärdheterna i Milano, vad händer annars då? Jo Theo har brutit stortån, detta hände på idrottslektionen i skolan. Han berättade att tån böjde sig rakt uppåt och att det gjorde ont, men han fortsatte lektionen ändå. Dagen efter skulle han på ett kalas på en trampolinpark men där orkade han bara hoppa runt i tio minuter innan det gjorde för ont, och när de kollad upp tån hos läkaren så hade den fått en spricka så nu är den hoptejpad med tån bredvid som stöd. Och medans den läker de kommande veckorna så hoppar han runt på sina kryckor när det behövs, men han är lika glad ändå min lilla solstråle Totten!

Sedan har Nova ont i magen och har inte kunnat gå till skolan, och hon har haft det i snart tre veckor nu. Vi har varit i kontakt med läkare tre gånger om detta och de hittar inget fel, men den sista läkaren vi träffade på akuten misstänker att hon har en förstoppning i tarmen som sakta tar sig fram och att det kan vara det som då orsakar det onda. Ibland gör det så ont att hon mår illa, men efter diverse provtagningar så visar det sig att hon inte har några infektioner eller liknande i alla fall. Utan vi får avvakta och se vad som händer, hon ska få träffa en barnläkare snart som kanske kan ta reda på vad som är fel. Men denna veckan har hon kunnat återgå till skolan igen och det verkade ha gått bra fram tills idag, hon är stark min lilla Novis men nu har hon tydligen för ont i magen igen så att det blir jobbigt att hantera. Håller tummarna för båda mina tvillingar och hoppas att de båda blir helt friska snart igen, Freja mår i alla fall toppen och det är ju bra!

Linda var med GW vovven på utställning i helgen och denna gången vann de massor av fina priser, jag fattar ingenting men det var jättekul att det gick bra efter några bakslag de senaste tävlingarna. Han har varit alldeles för uppspelt eller osäker och skällt på allt och alla, sedan har han inte alls velat gå runt i ringen utan har mestadels hoppat runt och dansat disco. Så Linda har varit besviken och känt sig frustrerad flera gånger, men nu så gick det bra och båda tyckte det var roligt igen. Kanske är det vändpunkten hon väntat på, vi får se hur det går nästa gång och hur många rosetter de kommer hem med då. Heja er, ni är så himla duktiga!

Jag har även hunnit med ett besök hos farsan och Sussie, något jag planerat att göra länge. Så nu fick jag se deras nyrenoverade kök, det såg mycket bättre ut än tidigare så nu förstår jag att de är nöjda. Det blir ju en stor skillnad när man renoverar, och på något vis lite roligare för den som bor där med lite förändring i vardagen. Sedan berättade farsan att deras förening planerar att utföra ett stambyte snart, det blir kanske inte så roligt att bo i den röra som det innebär just då men slutresultatet med ett nytt badrum kommer nog sitta fint. Sedan skulle de eventuellt måla om fasaderna på hela byggnaden och även byta ut alla fönster, då kommer det ju bli en toppenfin lägenhet när allt är klart.

De bjöd ju på fika också såklart! Sedan hjälpte jag dem att få igång en Chromecast i sovrummet så att de kan titta på varsin TV när de har olika program som de vill se, det var lite struligt att få det att fungera i början men tillslut fick vi fart på allt. Länge leve tekniken!

Nu tänker jag att det får räcka för denna gången, det blir inte mer spännande än såhär när man varit hemma med sjukt barn. Men lite tankar och tillbakablickar från besöket i Milano hann man med, och det var ju för mig enbart roliga minnen om man bortser från att Inter förlorade matchen. Jag blev däremot peppad på att se fotboll utomlands igen, det är ju så himla häftigt och speciellt på de stora arenorna. Då blir det en upplevelse utöver det vanliga som jag tror att även personer utan ett större fotbollsintresse skulle uppskatta, så det så farsan! Haha, nej han skulle nog hellre bada naken utanför Australiens kust med en blödande tånagel som troligen skulle locka alla krokodiler och vithajarna till honom. Så jag gör nog bäst i att fråga någon annan, och därmed räddar hans liv. Tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Putin och hans beordrade raketattacker i Ukraina som fortsätter att drabba stackars oskyldiga civila. Fullkomligt fruktansvärt… Avgå!