Sol, värme och fiskmåsar… Ja nu känns sommaren nära och jag välkomnar den mer än någonsin! Vet inte varför, jag brukar ju uppskatta vinterhalvåret mer egentligen men tror att det är ljuset jag saknat efter månader av mörker. Vad säger ni, ska vi stämma in i kören bakom Dr. Alban & gänget när de sjunger ”Alla vi, längtar efter sommaren”!

I lördags åktes det båt i skärgården, och jag var såklart ombord med mina aviga kroppsrörelser och svajade i takt till vågorna. Haha, det där lät kanske märkligt men det var ju en ganska bra beskrivning av det som hände. Det var Lindas mor som firade sin kommande födelsedag och därmed bjöd med ett glatt gäng på båten M/S Vindhem, ombord bjöds det på räkfrossa eller sprakande tacomagar. Linda och jag valde det förstnämnda och mumsade räkor i alldeles för stora mängder mot vad jag var van vid, men gott var det! Sedan var det kul att träffa alla dessa tokiga människor som bjudits med i sällskapet, vissa av dem gav mig lärdomar för livet och skratten från vårt bord hade ekat i matsalen på båten om det inte vore för att alla andra människor var så högljudda. Det var andra födelsedagsfiranden, möhippor och glada kompisgäng som verkade ha lika kul som oss vilket skapade en glad och trevlig atmosfär ombord. Och vädret var underbart, solen sken och gjorde att helhetsintrycket blev riktigt mysigt när vi sakta tuffade genom skärgården. Jag ville ju visa upp mitt goda uppförande nu i detta sällskap, och drack sofistikerat mitt vita vin till räkorna på ett vuxet sätt. Men ni som känner mig väl vet att det finns en tunn gräns innan det sedan kan spåra ur fullständigt, och denna gränsen passerades väl ungefär efter två timmar i höjd med att vi passerade Vaxholm…

Jag fick då syn på Kastellet genom fönstret och fick ett starkt behov av att leka ”Fångarna på fortet” där, det är ju skitkul att jaga ledtrådar och akta sig för tigrar! Nu verkade dock vår kapten inte alls intresserad av att lägga till vid någon brygga eller liknande där så att vi kunde gå iland, så jag ursäktade mig i vårt sällskap och skyllde på att jag behövde besöka ”herrarnas” men i själva verket höll jag hårt i mitt glas med vitt vin och lämnade matsalen. Man var tvungen att gå ut på däck för att ta sig upp till det där glasliknande akvariet där kaptenen har sin ratt. Dörren in till kaptenen verkade vara låst och när jag bankade på fönstret så tittade han med arg blick på mig och viftade bort mig med sin gamla hand, det var oförskämt. En kort man med gul väst och varselbyxor försökte föra bort mig från platsen och bad mig att återvända tillbaka matsalen, det kunde jag tyvärr inte gå med på och nu såg jag samtidigt hur vi nu sakta passerade Kastellet. Det var nu eller aldrig!

– Fader Fouras! Ropade jag högt och rundade snabbt mannen med självlysande kläder på ett sätt man inte sett mig göra sedan innebandyns glada dagar.

Jag tog sikte på att ta mig runt och upp på den andra sidan av glasakvariet där kapten befann sig, men då dök det upp ytterligare en man i gul väst och denna hade dessutom oroväckande stort och mörkt skägg. Jag får nog helt enkelt ge upp min fina tanke på att leka i fortet, det var en sorglig historia vilket fick mig att snabbt tänka tillbaka på filmen ”Titanic” och scenen där huvudpersonerna ställer sig längst fram i fören på båten. Snabbt kikade jag efter en mast eller större flaggstång att klamra mig fast vid i fören på denna båten men det fanns ingen, utan den var mer formad som en katamaran med två spetsar och mellan dem hängde där enbart en livboj och på marken låg sådant där tjockt snöre som de knyter fast båten i kajen med när de lägger till eller vad det heter. Ska inga av mina inspirerande idéer gå i uppfyllelse denna vackra vårkväll? Männen i gula västar verkade besvärade och visade mig tillbaka till dörren in till matsalen där jag gick in, men vad de inte visste var att jag nu fick en ny idé. Nämligen att om det finns en för på båten så måste den ju även ha en bak där bak tänkte jag när jag steg tillbaka in i matsalen, av bara farten så gav jag bort mitt vinglas till en främmande tant och rusade vidare mot båtens bakre del…

– Det gäller rikets säkerhet! Sa jag bestämt innan jag överlämnade vinglaset till tanten som förvånat tog emot det utan att säga ett ord.

När jag kom ut genom den bakre dörren så kryllade det av rökande människor där ute, jag viftade med handen framför näsan och skar mig osmidigt genom folkmassan utan att riktigt veta vart jag var på väg. Det kändes som att det var större ytor där bak och i ögonvrån såg jag varselbyxor och en annan man med gul väst, han gjorde förvisso inget speciellt men trots detta så kände jag ändå att jag behövde hålla låg profil av någon anledning och klättrade snabbt uppför en smal liten stege på andra sidan av båten som ledde upp på taket ovanför matsalen.

Solen sken starkt där i solnedgången och mina ögon bländades, vad fasen har jag gett mig in på tänkte jag för mig själv och insåg att här uppe kan man ju faktiskt ramla och skada sig. Som tur var så hade någon knutit fast en bit presenning mot ett skorstensliknande rör med ett långt rep som låg placerat bredvid, detta kunde nu komma till användning. Som gammalt skyddsombud så vet jag att säkerheten går före allt, så jag knöt repet runt min mage (ja det räckte runt för er som tvekar) och den andra änden av repet fäste jag sedan i det översta trappsteget på stegen. Presenningen var inte alls så stor som jag först trodde utan mer som ett stort badlakan skulle jag säga, så denna hängde jag bak på ryggen och höll den kvar där som en mantel när jag nu sakta började gå över taket fram till kaptenen igen. Det var lite vingligt och svårt att hålla balansen, men det var ju inte så höga vågor så kanske var detta en effekt av vinet jag druckit till räkorna. Förbipasserande båtar noterade mig såklart där på taket och de fick stirra bäst de ville, jag hade ju ett mission nu!

Och vet ni vilken tur man kan ha, det fanns ett fönster som var öppet lite på glänt när jag kom fram. Jag lossade mitt rep runt magen och släppte presenningen som jag burit som en mantel, nu fladdrade den iväg och hamnade i vattnet. Jag kikade nyfiket genom fönstret för att se om där fanns fler korta män i gula västar i närheten, men jag kunde bara se kaptenen stå där ensam vid sin ratt en bit längre fram. Det mullrade ganska högt där inne så detta skulle nog kunna maskera ljudet av mitt mjuka hopp in till kaptenen, men det gjorde det inte. Jag hamnade snett och svor högt över hur illa jag landade, naturligtvis reagerade kaptenen på mina svordomar och vände sig om. Jag såg hur arg hans blick var men innan han hann öppna munnen och säga något olämpligt så tog jag befälet…

– Min bästa herre, jag bordar typ skeppet! Vänd på båten och ta oss tillbaka till Kastellet, nu genast! Ropade jag högt och kaptenen stirrade förvånat på mig.

– Är du fullkomlig galen, vad fan gör du? Skrek han på mig och lät precis lika arg som kapten Haddock i Tintin.

Vår högljudda konversation gick såklart inte obemärkt förbi, utan nu såg jag två personer i gula västar komma upp mot en av dörrarna och var på väg in till oss. Om jag skulle åka fast nu så kanske jag sabbar hela kvällen och då skulle nog Linda bli besviken på mig, så jag klämde mig tillbaka ut på taket genom fönstret igen och rusade med små raska steg över taket tillbaka till den lilla stegen. Kastellet var nu passerat för länge sedan och det såg avlägset ut när jag blickade bakåt mot horisonten, besviken klättrade jag ner och försökte smälta in i klungan av rökare innan personalen skulle hinna ifatt mig. Men de valde tydligen inte att följa efter mig, många av människorna där tyckte säkert att jag såg lite stressad ut och vissa stirrade förvånat på mig.

– Sex laxar i en laxask, så är det. Upprepa det om ni kan! Sa jag med ett leende i förbifarten och medan vissa blev alldeles stumma så hörde jag hur några andra började skratta och sluddrande försökte upprepa frasen.

Myllret av rökare gjorde att jag lyckades smita in i matsalen igen utan att bli upptäckt, och jag skyndade mig tillbaka till min sittplats vid bordet igen. Mitt sällskap undrade vart jag hade varit hela denna tiden och ville nog veta varför jag var alldeles andfådd, men jag höjde någon annans glas som stod där på bordet och utbringade en skål istället för att avslöja vad jag hållit hus.

– Jag körde några snabba danssteg där borta på det stekheta dansgolvet bara, men oj vad kul det var! Förklarade jag och försökte överrösta den höga musiken.

De andra skrattade bara och fortsatte att skåla med varandra, jag försökte sjunka ihop lite och förväntade mig att snart bli upptäckt av personalen i gula västar igen. Men till min förvåning så verkade jag klara mig på något märkligt sätt, ingen kom och förde bort mig eller något sådant alls utan vi kunde fortsätta vårt firande resten av kvällen. Det var ett liveband ombord som var riktigt bra och spelade bra musik medan drinkarna rullade in till bordet, under hemresan så blev Linda och jag bjudna på shots som smakade kaffe och dessa gjorde små kullerbyttor ner i magen. I det stora hela var det verkligen en lyckad och trevlig kväll med många skratt och tokiga händelser. När vi var tillbaka vid Skeppsbron nedanför det kungliga slottet så var det dags att avsluta denna roliga resa och kliva av båten, och jag tänkte ju såklart inte på det men där stod ju nu den där korta mannen i sin gula väst och tittade förvånat på mig när vi passerade honom. Han såg ut att vara på väg att säga något men jag hade inte tid att lyssna utan avbröt honom kvickt.

– Angenämt! Sa jag och tag Lindas hand och gick med bestämda steg förbi honom och upp på kajen.

Haha, i Nynäshamns mörka skogar så sitter nog min mor och är orolig över att ha läst allt detta så jag måste ju erkänna att självklart har inte allt detta hänt på riktigt. Lugn kära mamma! Jag har inte sprungit på båtens tak eller uppfört mig olämpligt mot någon, jag har bara åkt båt som en vanlig människa. Men det var roligt det också, och jag kan absolut tänka mig att åka igen. Räkor är ju väldigt gott om det till detta serveras god dryck och smaskiga tillbehör, så hela upplevelsen var roligt och jag jag längtar redan lite till nästa äventyr ute i Stockholms vackra skärgård. Tack alla inblandade för en härlig kväll!

Nu börjar även barnens aktiviteter att avslutas för denna termin, i helgen hade de sin avslutande dansuppvisning och denna termin hade ju även Nova och Theo anslutit till dansen. De var väldigt duktiga och verkade inte så nervösa över att uppträda inför en fullsatt teater, så jag var mycket imponerad efteråt och satt där som en stolt förälder. De verkar gilla att dansa och det i sig är ju kul, men de får även bra träning av att dansa så vi får se om de väljer att fortsätta efter sommaren. Då börjar de ju även ny skola så det ska klaffa med logistiken också, men förhoppningsvis löser sig allt på ett bra sätt.

I helgen var jag även iväg och skaffade en våningssäng in till barnens rum, så denna skruvade jag ihop på söndagen. Nu hoppas jag att alla blir nöjda och kan sova bra om vi är många hemma, Lindas yngsta dotter kommer ju och sover hos oss ibland och nu slipper hon att sova på soffan. Det blir så himla bra detta!

Det finns inte så mycket annat att skriva just nu, utan snart närmar vi oss skolavslutningar och sommarlov för barnen. Det blir skönt för dem och sedan väntar ju en semester även för oss vuxna längre fram i sommar, det är verkligen något att se fram emot. Stort tack för att ni läser, ha d biff!

DAGENS JERKER går till Henke, fast det är egentligen inte hans fel denna gången. Eller okej lite kanske! Han har ju sin gamla svarta raggar-Volvo som han kör med på sommaren, och den ser… Ja den har pundartendenser kan man väl säga, haha! Så när jag fick höra att polisen stoppat honom nyligen så blev jag otroligt road av detta, och med andra kollegor såddes det ett frö kring hur vi kan ta detta till nästa nivå. Och vår första och direkta tanke var att skriva ut en stor röd triangel och klistra fast bak på Henkes raggar-Volvo, gärna en fredag när han ska burna iväg till Åland efter jobbet. Tänk den synen, när han dundrar ut på motorvägen med en röd triangel bak på bilen så att alla andra bilister tror att det är en trimmad A-traktor. Målet med detta är såklart att han ska vara ovetandes om detta och att en polis ska få syn på honom, jag skulle vilja höra varje ord som sägs när han vinkas in till vägkanten och får förklara sig för konstaplarna. Haha! Nu känner jag mig lite taskig, men det är ju så himla roligt…