Ensam…

Hej finaste 💖

Ensam är ett stort och starkt ord. Vara ensam, eller känna sig ensam, är stor skillnad. Jag är gift, vi har en son kvar hemma, Emil. Vi har ju tre barn till som har flyttat hemifrån, 8 barnbarn och 4 bonus barnbarn. Så jag har en stor familj. Vi har varit gifta i 31 år.

Jag har mist båda mina ben, sitter ständigt på häcken. Innan jag blev sjuk så var jag väldigt aktiv, otroligt pedantisk och på lediga dagar, helger osv så hittade vi alltid på något. Från det till detta, har varit extremt tufft. Det är fortfarande tufft ibland. Det är här jag ofta känner mig ensam. Många gånger försöker jag förklara hur jag känner, hur jag mår, varför jag är arg och ledsen… det är såklart inte lätt för någon, som inte varit där, att förstå. Det gör att jag ofta stänger ner, låter känslorna rasa inombords. Ibland blir jag irriterad på städningen, eftersom jag var så pedantisk själv, och då kan Kent tycka att här är städat, och att jag är gnällig.. När jag försöker berätta hur ledsen jag är över att jag inte kan bada, så kan han säga, det kan du om du bara vill….suck…det fungerar ju inte utan ramp och badstol. Han säger ofta att jag kan göra allt jag vill, men det är inte riktigt sant. Jag kan inte vara impulsiv, sticka till någon och fika. Jag måste ju kunna gå på toaletten. Det är så enkelt att säga, jag förstår, men det är inte hela sanningen.

Allt det här gör att jag ofta känner mig ensam. Väldigt ledsen….och svårt att hitta glädjen ibland…

Vad gör dig ensam?

Här kommer lite foton igen ♥️