Idag är det den sista oktober och slutet på månaden innebär som vanligt att det är dags för månadens gästbloggsinlägg. Den här gången är det Mats Erasmie som gästbloggar. I september släpptes hans bok Villa Svea, en roman om svenskarna som flydde från fattigsverige till Argentina för 100 år sedan. Villa Svea är den fristående fortsättningen på Dödskaravanen och Silverfloden. Innan dessa tre böcker skrev han dock en helt annan typ av böcker, nämligen fack- och läroböcker inom försäljning och marknadsföring.
Här kommer Mats inlägg:
Skrivandets myter och verklighet
För tjugotvå år sedan kom jag ut med mina två första böcker. Mycket beroende på en slump och det kändes inte som riktiga böcker. Det var faktaböcker om marknadsföring och personlig försäljning. Den ena var avsedd för gymnasieskolan och den andra riktade sig till yrkesaktiva säljare och B2B. Sedan dess har det blivit tio till fast fortfarande inte känts som på riktigt. Glädjen att se dessa i bokhandeln och i skolan är och var dock äkta men egentligen ville jag ju skriva på riktigt, något skönlitterärt. Alla ni som skriver vet självklart att för att göra det krävs en berättelse, något man vill förmedla och det tog mig tolv år innan jag kom till insikt om att berättelsen funnits där hela tiden, men utan att jag varit medveten om den.
2012 reste min hustru och jag runt i Argentina för andra gången på fyra år. Det är lätt att bli förälskad i det landet. Så småningom anlände vi till Villa Svea i Misionesregionen där jag har avlägsna släktingar som skulle besökas. Jag kände vagt till historien om de nästan 10 000 svenskar som lämnade fäderneslandet i slutet av 1800-talet och efter fruktansvärda livsöden i Brasilien slutligen grundade Villa Svea 1913. Att möta folk på gatan som såg väldigt skandinaviska ut, talade en blandad rotvälska av spanska/portugisiska, kroppsspråk som en argentinare och heter Olsson, ja då blir man nyfiken och det blev jag. Här fanns berättelsen.
Alla ni som redan skriver vet också att det där med att sitta och vänta på inspiration för att det kommande mästerverket ska växa fram, inte fungerar. Åtminstone inte för de flesta. En god vän försökte tillföra rödvin i ekvationen men var efter några veckor tvungen att avbryta sin nyss påbörjade författarkarriär. Risken för att få alkoholproblem blev uppenbar. Andra går den ena kursen efter den andra och åren passerar förbi utan att det egentligen händer något mer än att mängden kursavgifter urholkar ekonomin. Sannolikt också på bekostnad av ett sjunkande självförtroende. Jag nöjde mig med en kort kurs i creative writing på Medborgarskolan.
Lärde jag mig något? Njaa, egentligen inte men jag kom igång med första kapitlet och blev inspirerad av alla talangfulla kurskamrater. Från fackboksskrivandet tillförde jag sedan disciplin och planering. Äventyret kunde börja och ett äventyr är det. Trots synopsis, tidslinjer och all annan struktur vet man aldrig vad som kan hända, vilket gör skrivandet så spännande.
I ett brev från en lidande kvinna i Brasilien hem till Sverige läste jag ”Ung man funno övergiven apelsinodling. Vi åto därutav och blefvo friska.” Den meningen gav ett kapitel på sexton sidor och skapandet av en karaktär, Nils, som nu tusen sidor senare fortfarande lever i alla välmåga och kanske är den mest älskade personen i ”Dödskaravantrilogin”. Visst har vi alla hört en del författare tala om att karaktärerna lever sitt eget. I mina öron har detta alltid låtit väldigt pretentiöst. Nu vet jag bättre. De lever verkligen sitt eget liv. Fånigt men sant och den vetskapen ger många gånger den där inspirationen som trots allt också måste finnas där för att det ska bli bra.
En annan reflektion är den psykologiska kurvan hos mig som författare. En kurva som blev en befrielse när jag väl upptäckte den. Jag skriver i block om tre dagar och producerar ett kapitel inklusive research. Inget småduttande varje dag under lediga stunder. Har privilegiet att kunna isolera mig i huset på Tjörn och styr min egen tid. Min fru är då portad. Enda sällskapet är grannens två kattor.
Kurvan ser ut så här: Första förmiddagen händer inte mycket, kanske en knapp sida. Irrar mest runt på Internet. Efter lunch börjar skrivandet sakta men säkert ta fart även om det fortfarande inte är med någon imponerande hastighet. Tvivlet om jag ska få ihop det växer sig allt starkare fram till förmiddagen dag tre. Då börjar ett visst hopp spira. Kanske kan gå i alla fall. När jag sedan sent på eftermiddagen läser igenom alla sidor, gör någon mindre justering och får ståpäls efter de sista meningarna. Ja då vet jag att det gick ännu en gång.
Detta mönster upprepar sig gång efter gång men nu finner jag trygghet i vetskapen att det kommer att bli bra till slut. Jag behöver aldrig tvivla på riktigt. Fast det är självklart en ständigt pågående process och alla får vi väl ändå svackor. Vad vill jag säga med detta? Jo skrivandet handlar inte bara om att stapla ord efter varandra på ett sätt som folk ska tycka om att ta del av. Skrivandet handlar också om vad som händer med dig själv tack vare eller på grund av skrivandet.
Hur ser din psykologiska kurva ut?
Fakta:
Mats Erasmie, från Göteborg och Tjörn, är civilekonom som utöver skrivandet driver startup-bolag, är styrelseproffs och engagerar sig som vd-stöd för ett antal medelstora bolag. Mats har tidigare på Libers förlag också gett ut tolv fack- och läroböcker. Avslutningen på de historiska romanerna i ”Dödskaravantrilogin” på HOI:s förlag heter ”Villa Svea” och släpptes i samband med årets bokmässa i Göteborg. Mats är också en flitig föreläsare om verkligheten bakom romanerna.
Välkommen till min hemsida & BLOGG! 