Idag känner jag Lena Borell väldigt väl.

När jag skrev den första boken i Lena Borell-serien var det inte så.

Jag fick hela tiden fundera Hur skulle Lena göra i den här situationen eller Vad skulle Lena säga?

För varje bok jag skrivit har det blivit lättare att ta hennes beslut och skriva hennes repliker. Nu, när jag skriver den fjärde boken i serien är det som om jag kan henne utan och innan.

Jag får ofta frågan från läsare om hur lika jag och Lena är varandra.

Ibland känner jag att vi är väldigt lika varandra, och ibland inte alls.

Jag frågade min man för att tag sedan om han tyckte att Lena Borell var lik mig. Jag tänkte att han om någon borde ju veta! Han känner ju både mig och Lena Borell väl vid det här laget. Han svarade ett tydligt Nej på den frågan. Han tycker alltså inte att vi är lika.

Det kändes skönt ändå, att veta att jag inte per automatik gjort henne till någon slags kopia på mig själv.

Jag skulle säga att Lena Borell är lik mig när det gäller vissa saker, men att hon också är extremt olik mig när det gäller andra saker.

Jag ser henne som en vän.

Det är ett intressant sätt att skriva på – att jobba med likheter och skillnader i en salig blandning.

Så jobbar jag nog egentligen med alla karaktärer.

Det kan till exempel vara spännande att få in en liten, liten del av min personlighet i en karaktär som är min raka motsats.

Det häftigaste av allt är att det bara är jag som vet exakt vilka delar som är jag och vilka som inte är det. 🙂