Repris från 2015

Idag är jag ”dagen efter”, kroppen är en röra och jag känner mig ilsken för jag har saker att uträtta.

Det är en sån dag när jag blir galen på alla inlägg som bara pekar åt ett håll i vårt land, åt helvete!

Jag vill inte höra talas om fler invällande invandrare, att det från torsdag inte finns tak över huvudet för fler och vi bara sitter här i roddbåten och regeringen har snott årorna och skiter fullständigt i sånt som varje klok Svensson kan räkna ut med baken, det går åt fanders.

Jag vill inte läsa att våningssängar inte går att få tag i i hela Europa, att lite för många flyktingar är missnöjda redan efter en vecka i vårt land. Att de slåss som galningar på förläggningar, att de redan har börjat fortsätta sina interna religionsstrider i vårt land, under tiden vi tror att vi räddar dem.

Att de släpar sig genom hela Europas alla trygga länder för att komma just hit, vilket har mest med ekonomiska fördelar att göra, vilket vi inte alls får låssas om eller prata högt om.

Signalerna vi sänder ut har vi problem med, vilket varje svensk vet, signalfel är ett inarbetet problem i vårt land som tydligen också kan överföras på invandringen. Att göra något av det, rätta till det verkar vara totalt omöjligt i vårt land. Både tekniker och upphandlare och regeringen klarar inte av att ta tag i saker från botten, stå upp och tala ärligt om det som felats. Nej, de har media med sig som har slutat vara det de ska vara grävande, ärliga i sitt uppsåt att peka på brister, sprickor och regeringens taskspel.

De håller ihop och jag begriper banne mig inte vad de tror sig tjäna på det?

– Men tror ni att vi alla är så lättlurade?

– Men vi vill så väl och hjärtat ska vara med, vi tänker och lever här och nu precis som det i andra fall bör vara.

– Men det finns ett SEN som i ett lands ekonomiska varande inte kan ignoreras med ett nu. Har ni totalt glömt SEN?

– Men ni minns de gamla som misshandlas i vården. De gamla som inte har råd att äta, leva som du och jag.

– Men ni funderar väl på hur vår sjukvård slutligen kommer se ut? Löner till de av oss anställda, visst vill vi ge dem anständig lön och rätt till semester som är så viktig för resten av oss andra? Eller?

– Men rädslan för det kriminella är tydligen inte tillräckligt personligt nära ännu för att vi ska protestera mot att polisen bryts ner, den nya organisationen fungerar tydligen sämre än sämst vilket också är något vi absolut inte får tala om eller ifrågasätta. De högst upp i polisiära kretsar tiger som muren tillsammans med regeringen.

Polisers löner? De får gärna gå ut och offra sina liv tillsammans med brandmän och sjukvårdspersonal, bryr vi oss? Bryr sig makthavarna om att landets domstolsväsen och polis krackelerar? När bilar och skolor ständigt brinner i de där förorterna vi inte får låssas om har sjuka problem.

-Men hur tänker ni SEN med allt nytt folk som ska ha rätt till allt vi är vana vid? Hur tror ni att vi kommer reagera och må när alla budgetar är slimmade till ett samhälle som har anpassats till andras väl och ve i första hand?

När vi var och en drabbas av den ekonomiska katastrof vi har framför oss på ett mer personligt plan än nu? Reagerar vi då?

Jag är väl som alla andra, tänker på mig själv och mina egna nära och kära. Precis på samma vis som flyktingarna gör när de drar igenom Europa för att slutligen stanna i Tyskland eller Sverige. De länder som till synes erbjuder mest …

-Men jag undrar hur det kommer se ut i samhälle SEN? Finns det ett SEN som liknar det vi tänker oss som vårt samhälle?

Våra barn och barnbarn har de inte rätt till ett värdigt liv i Sverige? Hur svårt kommer framtiden att bli för dem, vad lämnar vi efter oss?