sa hon direkt, nĂ€r en anstĂ€lld rĂ€ckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det Ă€r min, min mamma och jag blev lik förbenat kĂ€nslomĂ€ssigt stĂ€lld. Jag vill inte vara med pĂ„ den hĂ€r resan, trodde aldrig jag nĂ„gonsin skulle sitta pĂ„ detta tĂ„g. Det kĂ€nns kĂ€nslomĂ€ssigt futtigt att prata om hur jag sjĂ€lv mĂ„r, men jag orkar sĂ„ lite i nutid. KĂ€nns som om det Ă€r min skyldighet att vĂ€nda ut och in pĂ„ mitt eget skinn, bara jag hĂ€lsar pĂ„ ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller gĂ„r, var dĂ€r idag eller i förrgĂ„r? Ăr mina tankar, kĂ€nslor bara svepsjĂ€l att smita ifrĂ„n fler besök?
I naturens tystnad, sittande pÄ trappan till huset, i sÀllskap av sus i trÀd och kvitter betraktar jag en fjÀril som fladdrar Àn hit Àn dit. SÄ otroligt vacker och fullÀndad i sitt utmÀtta liv, SorgmantelfjÀrilen. Solen vÀrmer mina bara ben och armar, ansiktet vÀnt mot ljuset och jag kÀnner mig en kort sekund för ett med altet.
I dag först börjar jag fÄ tillbaka lite ork, kom hit i mÄndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tÄrtbitar till kaffet.
Nu har jag sĂ„ mycket jag har lovat vad det gĂ€ller besök eller bli besökt, jag fĂ„r Ă„ngest nĂ€r hövve vill sĂ„ mycket och sen kroppfan drar Ă„t fel hĂ„ll. Men jag tĂ€nkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen fĂ„r jag vĂ€l hĂ€mta upp mig sjĂ€lv nĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen. đ„”
VÀl hemma ska jag anvÀnda min nya mjölkvarn och sÀtta igÄng att baka med egenmalt korn. Det ska bli sÄ spÀnnande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas fÄ fart pÄ, men det ÄterstÄr att se.
Snart fyller jag 68 Är, det Àr helt ofattbart nÀr jag tÀnker pÄ alla dessa Är, de bara flög förbi och jag tÀnker pÄ alla slÀktingar och vÀnner som har gÄtt före mig. Min syster kÀnns overklig, fast vi vÀxte upp tillsammans, reste med vÄra förÀldrar och tÀltade pÄ semestrarna, delade rum, uppvÀxt, klÀder, vÀnner, ungdomsgÄrd och allt som hör till, hon kÀnns likvÀl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns sÄ lÀnge nÄgon minns oss, men snart Àr Àven jag, nÄgot som nÄgra kanske minns sitt liv ut och sen Àr mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. TÀnk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns dÀr, levde, njöt, Àlskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kÀra, ett mÀnniskoliv, ett flarn i tiden, utblÄst som ett ljus. Ett nÄgot skingrat för vinden, sÀllat sig till jorden som mull att göda det vÀxande, levande.
Livsglimtar 
Det sista stycket du skriver hĂ€r kĂ€nns bra – att jag inte Ă€r ensam om sĂ„dana tankar. Ett maskrosfrö i vinden och sedan Ă€r vi glömda.
Vi gör stooor affĂ€r nĂ€r livet pĂ„gĂ„r – eftertanken kommer ifatt först nĂ€r det Ă€r för sent. NĂ€r kroppen börjar ta slut och tiden stannar upp i begrundan.
Kanske kan vi kalla det ”tur” att slippa tĂ€nka sĂ„ mycket? Att hjĂ€rnan gĂ„r före in i dimman och all Ă„ngest flyger sin kos? NĂ„gra kvarvarande rester som ropar efter mamma som fanns i begynnelsen.
Jag tror (inbillar) mig att med en mammas hĂ„gkomst kvar – Ă€r en ren vĂ€lsignelse, hĂ€mtat ur den brunn som fanns av glĂ€dje, ömhet, omtanke, jag ren vĂ€llust att finnas till som barn.
â€
â€ïžTĂ€nker ocksĂ„ att âin i dimmanâ kan vara en lĂ€ttnad för en gammal mĂ€nska. Hon Ă€r vĂ€l Ă€nnu sĂ„ fram o tillbaka att hon blir sĂ„ ledsen av att inte ha ordning pĂ„ livet.
â€
â€ïž
Djupa funderingar och jag kÀnner igen mig i det. Har ju genomlevt detta med dement svÀrmor och livstrött pappa. Det tÀr pÄ psyket. Ett litet frö av oss kommer alltid att finnas dÀr och svÀva runt i vinden. Stor Kram
đ„°
KÀnner igen mig i en del. Har min pappa pÄ sÀrskilt boende. Han har Levybody-demens sÄ ibland kan han hÄlla ihop det en stund. DÀremellan sitter han och hallucinerar och ser ofta saker som har med hans arbete som bonde och skogsarbetare. TyvÀrr Àr det svÄrt att höra vad han sÀger nu och jag vet inte om han minns att jag varit dÀr.
Nu nÀr jag har stöttat mamma en massa sÄ har besöken hos pappa fÄtt stÄ tillbaka lite just för att han inte Àr sÄ medveten om nutiden.
Jag brukar tÀnka att pappa mÄr bra i sitt boende och har bra mÀnniskor omkring sig som gör ett otroligt fint jobb.
Att sjÀlv ha en kropp som inte orkar med sÄ mycket och sen ha gamla förÀldrar som behöver en och barnbarnet som jag verkligen vill tillbringa tid med, gör att det ibland kÀnns för mycket. Som att alla bara vill ha och ha av den ork jag faktiskt inte har.
Kram.
KĂ€nner sĂ„ vĂ€l igen mig i dina tankar och kĂ€nslor. Jag har haft fibro sedan 20 Ă„rs Ă„lder, men har aldrig varit sjukskriven för det under mina friska Ă„r före njurtransplantation. Sen med alla mediciner för att hĂ„lla njuren pĂ„ plats förvandlades det till att tappa blodtryck och blanda upp med ME. Jag blir inte klok pĂ„ kroppen, upp och ner, bak och fram. Men jag kĂ€mpar ibland, andra gĂ„nger inbillar jag mig att jag har blivit frisk . . . men det Ă€r alltid önsketĂ€nkande. đ€Łđ€Ł Kram till dig och vĂ€lkommen. đ
Min svĂ€rmor har Alzheimer sedan flera Ă„r tillbaka. I förrgĂ„r kĂ€nde hon inte igen Husse nĂ€r han besökte henne. Tack och lov sĂ„ Ă€r hon inte orolig vilket tyvĂ€rr mĂ„nga dementa kan bli. Besöken minns hon inte lĂ€ngre men det kĂ€nns Ă€ndĂ„ viktigt att titta till henne och veta att hon har det bra. Allt fungerar inte klockrent pĂ„ hennes boende tyvĂ€rr…
Kram
Min mamma pĂ„pekar ofta att hon har det sĂ„ bra, hennes nĂ€rmaste skötare Said kallar henne mamma och han kan verkligen sitt jobb med stor omsorg och ordning med allt som har med mamma att göra. NĂ€r vi kom dit förra gĂ„ngen med sonens ungar fixade han saft, kaffe och kakor till oss alla, vi satt ute med mamma. Mamma Ă€r Ă€nnu klar med mycket frĂ„n förr, men nutid Ă€r det rörigt. đ§ĄđŒđ§Ą