Recension: Rökridå av Thomas Enger & Jørn Lier Horst

Nyårsnatten skakas av mer än bara fyrverkeriernas krevader, för när Oslos invånare samlas för att invänta tolvslaget detonerar en bomb som kräver ett antal människoliv. På listan över offer finns ett namn som Alexander Blix känner igen mer än väl. Många år tidigare utredde han ett ärende där kvinnans dotter fördes bort och flickan vid namn Patricia har sedan dess varit försvunnen. Till en början slås han av hur djupt tragiskt det är att den nyckfulla slumpen gjort kvinnan till offer i två så skilda sammanhang, men i takt med att utredningen fortskrider inser läsaren att Leif GW Perssons devis om att hata slumpen aldrig har varit mer relevant än i det här fiktiva ärendet.

Alexander Blix kommer även att stöta på fler gamla bekanta – närmare bestämt journalisten Emma Ramm. Deras vägar korsades i föregående bok i serien (Nollpunkt), och även den här gången blir Emma inblandad både på ett professionellt och ett personligt plan. Någon som betydde mycket finns bland de döda när rökridån efter explosionen har lättat, och hon går från att vara den som bevakar till att i egenskap av anhörig till ett brottsoffer bli bevakad.

Rökridå är den andra boken i den serie som är resultatet av samarbetet mellan två av Norges deckargiganter: Thomas Enger och Jørn Lier Horst. Det är en kriminalroman som kombinerar högt tempo med talrika och oväntade vändningar, men ibland kan jag uppleva att bokens intrig balanserar farligt nära kanten till osannolikhetens stup.

Det som imponerar mest är perspektivet som kan beskrivas som litteraturens motsvarighet till kamerans vidvinkel. Med hjälp av karaktärernas olika roller i förhållande till brottet lyckas författarduon osedvanligt väl med att förmedla flera sidor av händelseförloppet och dess konsekvenser. Rökridå är en sådan där kriminalroman där det inte finns ett enda dött litet bindeord; allt innehåll är bärande och motiverat. Resultatet blir ofrånkomligen en bladvändare.

Rökridå av Thomas Enger och Jørn Lier Horst är utgiven av Wahlström & Widstrand, 2020. Översättning: Marianne Mattsson.