När jag ramlade av och skadade mig rejält fick gymmet läggas åt sidan. Varje vecka tänkte jag att nästa nog skulle bli bättre, snart skulle jag kunna träna igen. Och varje vecka fick jag inse att nej, inte nu heller.

Tills jag fick nog. Att stå och betala för ett gymkort som inte används är fullständigt slöseri, så jag bestämde mig för att åtminstone ta mig dit och göra någonting. Med mer smärtlindring än någonsin borde det ju funka att träna åtminstone ett lillfinger. Sagt och gjort. Jag kom dit, provade två maskiner med fokus på armar, och så fick det räcka. Och det verkade funka, så då kunde jag göra om det igen, och igen, och igen.

Nu har jag varit där ett antal gånger, sisådär 15-20 min per gång och försöker hitta det som inte provocerar smärtan i rygg/bäcken. Det är en väldigt svår balansgång, och märks inte alltid direkt, men jag börjar få ett hum nu. Och känslan är fantastisk. Jag KAN göra något, jag KAN träna. Sen att det inte är någon direkt träning av musklerna där smärtan sitter (eftersom det provocerar för mycket) och att jag är flera kilometer ifrån var jag var innan (då jag kunde köra på högsta möjliga vikt i benpressen) spelar ingen roll. För jag gör någonting, jag är tillbaka på gymmet och har hittat ett sätt att smyga igång mina träningspass.
Nu har jag dessutom bokat tid för att få skadorna kollade av ytterligare en person, som är riktigt duktig på just det området. Så kanske, kanske kan det bli en ljusning framöver även gällande smärtan och instabiliteten.

Heja mig, heja hälsa och heja envishet!