Sommaren är festivalernas och arrangemangens tid, i alla fall utanför större städer som har arrangemang året om. Jag har inte varit på våra festivaler här i Ierapetra: Kirvia och 9:e Dokumentärfestivalen. Fast det är inte riktigt sant för i samband med dokumentärfestivalen hade fotojournalisten Dimitri Messinis utställning. Och musik behöver kan man åka iväg och njuta av – konsert i Iraklio.

”Belägringen av Sarajevo”, foto: Dimitri Messinis
Dimitri Messinis är fotojournalist, född i Drama i nordöstra Grekland, varit knuten till Associated Press och nu till European Press Photo Agency. Under belägringen av Sarajevo var han där med sin kamera, dokumenterade och rapporterade. Låt oss friska upp våra minnen: Sarajevo var en belägrad stad i 1 425 dagar mellan 5 april 1992 och 29 februari 1996. Det var den längsta belägringen i modern historia. Kvinnor och barn fick lämna, inte män. Och det fanns givetvis många som helt enkelt inte kunde lämna.

Jag hade den stora turen att komma mellan besökare så Dimitri Messinis gick runt tillsammans med mig, berättade om foton och vi samtalade. Bland annat pratade vi om att det som hans foton speglar tyvärr aktualiseras gång på gång, nu senast i Ukraina. Vidare att han och en annan fotograf var de enda från Grekland i Sarajevo – inga journalister så grekerna visste mycket, mycket lite om vad som utspelade sig nära det egna landet. Vi drog då parallellen till det krig som pågår nu och jag menade att Grekland är väldigt försiktigt, nästan undfallande, när det gäller att ta ställning.

Fotona är givetvis starka så de gör avtryck i själen och ger en spark i magen. Den gamle mannen vars lägenhetskomplex brinner – var ska han ta vägen? Han sitter rörelsehindrad i en stol medan hans fru tar sig för pannan eftersom hon vet varken ut eller in. Eller den övergivna trehjulingen på trottoaren bakom soldaten – var är det glada, cyklande barnet? Eller gravfälten där anhöriga gräver upp sin anhörig för att ge den en riktig begravning, kanske i en hemby någonstans. Eller hon som kom tillbaka till sitt hem och det enda soldaterna inte förstört var ett fotografi på familjen, men de hade skrapat bort deras ansikten.

Detta foto har sitt eget efterspel. Dimitri Messinis la ut foton på Instagram och en kvinna kontaktade honom. Det var flickan på fotot som blivit 26 år gammal! Hon berättade för Dimitri Messinis att den gången där på busstationen var sista gången hon såg sin pappa.

Så trist, varför gick du och tittade på det, undrar du kanske. Jo, jag är intresserad av fotografi, jag fotograferar själv som du nog vet och jag har lagt länkar till World Press Photo. Ord i all ära, men foto talar direkt till oss, de visar hur något är utan filter eller krusiduller. Jag har mer och mer intresserat mig för att fotografera människor vilket jag tycker är väldigt svårt för de där uppställda, arrangerade bilderna är inte de jag vill ha. Så jag tycker om fotoutställning för att lära mig, för att få inspiration.
Men allra mest känner jag att det är viktigt att vi inte tittar bort, inte blundar. Vi måste se och se igen, vi måste lära oss, vi måste titta en behövande och lidande människa i ansiktet, vi måste repetera. Vi får aldrig bli avtrubbade. Bara på så sätt kan vi lära av historien. Bara på så sätt kan vi förstå medmänniskor som flyr. För om vi inte är civiliserade, empatiska medmänniskor – vad är vi då?

Dimitri Messinis har ingen hemsida. Han finns på Instagram och facebook samt några av hans verk finns till försäljning på artlimes.

”Because we believe” med Mario Frangoulis och Deborah Myers
Konsert! Och inte den vanliga kretensiska eller grekiska musiken. Jag måste gå! Sagt och gjort. Biljett till söndagskvällen 21 augusti och en hotellnatt. Det blir nog bra.
Och det blev det! En alldeles ljuvlig och magisk kväll med två mycket skickliga sångare och en högst njutbar musikblandning på friluftsteatern Nikos Kazanzakis i Iraklio.

Mario Frangoulis är tenor och skådespelare. Han är född i Rhodesia 1967 av grekiska föräldrar, uppvuxen hos sin moster och morbror i Aten. Började i tidig ålder med musik och studerade sång och musik. På 80-talet fick en brittisk teaterproducent syn på honom och han fick en roll i Les Miserables. Därefter stack han till Italien för mer studier, så blev det ytterligare musikaler, bl a Phantom of the opera på inbjudan från Andrew Lloyd-Webber, mer studier och…ja, på den vägen är det. Har har också spelat in flera skivor.
Deborah Myers är sopran och skådespelerska. Hon är född i England, men som en illusion på nätet så jag har inte kunnat få fram så många uppgifter om henne. Hon verkar jobba nästan för jämnan med konserter och skivinspelningar och anses som
one of the UK’s most gifted and successful opera singers and stage performers
(horatioalger.org)
Både Marioa Frangoulis och Deborah Myers rör sig uppe i toppskiktet bland musiker och sångare i deras del av musikvärlden. För mig är de båda, framför allt Myers, relativt nya bekantskaper. Jag har lite svårt för sopraner, men Myers fick godkänt. Frangoulis däremot tog jag till mitt hjärta. Vacker tenor, stort register och djup klang. Båda var mycket bra på att använda och behärska sina röster i berättande och uttrycksfull sång.

Tiden försvann, men vi fick njuta i sammanlagt cirka 2 timmar (paus oräknad) av flera pärlor. Och vi kunde ha njutit ett tag till…. De har haft konsertertturnéer tillsammans i 20 år, bl a var de i Iraklion 2002. Kommer de igen så kan inget eller ingen stoppa mig!
Höjdpunkten för mig var att jag fick höra ”Hijo de la luna” live – bara en så’n sak!
(videon nedan har inte det bästa ljud, men den är textad – det är en vacker legend)

Precis som foto är ett starkt media är också sång och musik. De talar till vår själ, leker sig in och får oss att må bra, bli glada, melankoliska, danssugna eller ledsna. Utan att vi kan värja oss. Därför är sång och musik så viktiga för själen måste också få sitt.
Sång och musik kan ha så många roller och syften. Barnen som genom att röra sig till musiken tränar motoriken medan de sjunger en sång de ännu inte kan läsa. Eller frihetsrörelsen som med hjälp av kampsånger kan få ut sitt budskap samt skapa gemenskap bland sina egna. Och en hop människor okända för varandra samlas till en konsert och njuter ihop!

Nästa vecka…
…tar jag dig med på utställning av målningar och teckningar! Men i början av veckan kommer först Nyhetsbulletin – del 2.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!