Det skrivs mycket om organisering nu. Det är bra. Men låt oss inte gå i fällor från förr.
Här är några småreflektioner efter valresultatet som många av oss sörjer. De är inte några plötsliga insikter som infunnit sig dagen efter valet utan är snarare något jag landat i de senaste åren då jag fått möjligheten att, låt oss kalla det, vidga mina vyer.
1. Det självklara: Att fokusera på den andres fel och brister leder till att man antingen blir som det man beskyller den andre för att vara, uppfattas som en sämre version av den andre eller som någon som inte själv har något att komma med.
2. Att ”organisera människor” i en svår tid är ingen slogan, det är ett sätt att leva. Det kräver tålamod, lyhördhet, principfasthet och inte minst en egen, ständig självrannsakan. Och för att göra den självrannsakan får man börja med att lära sig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Min erfarenhet, som en tidigare ledare med noll självkänsla, är att det är roten till sekterism, fanatism och om inte annat nepotism.
3. Att ”organisera människor” i ett splittrat samhälle är att organisera människor som likt en själv på olika sätt har drabbats och det är människor i grupp som i sin smärta är väldigt självupptagna. Att ta en genväg och mobilisera människor mot en gemensam fiende kommer bara göra människor ännu mer självupptagna och i slutändan lögnaktiga mot sig själva och därmed andra. Istället handlar det om att samlas kring en gemensam lösning. Som inte är ett krav utan en praktik.
Låter det flummigt? Ja, kanske. Jag hade nog också tyckt det och avfärdat det för några år sen. Men med det sagt. Solidaritetsarbete, organisering och i slutändan tillsammansskap är ingen dans på rosor.
Och det är möjligen här att nå känslan av att det finns en kraft, något otidsenligt som älskar en oavsett hur man mår, vad man gör eller gjort kommer in. Det är av denna anledning jag, med en barnatro någonstans inom mig, gjorde mig mottaglig för Jesu kärlek.
Efter att ha röjt undan en massa själslig bråte i form av skam, skuld och hur dessa gestaltar sig i form av olika mindre smickrande beteenden så kände jag en allt starkare närvaro av Jesus och Helig ande.
Plötsligt blev starka mänskliga känslor som sorg och vrede hanterbara i mitt liv. Det krävde och kräver en grundlig självrannsakan, i tron att Jesus, för att utrycka mig modernt, backar mig. Det här är ingenting jag skriver för att skryta. Utan för att, jag menar, att det är själva förutsättningen för att tänka och agera någorlunda klart och rationellt, med mindre skam och snuttefiltar av cynism, sarkasm och självömkan, för att vara en del av ett arbete för en mer rättvis värld och ett mer jämlikt Sverige.
Hela Pingsten 