Läser att 21,5 miljoner människor just nu är på flykt från klimatförändringar. Det är fler än den som flyr krig. Det är mestadels inte i den här delen av världen. Ändå har vi kunnat läsa om omfattade bränder i Sydeuropa och tusentals människor som dött i Centraleuropa och Sydeuropa till följd av värmen. Klimatförändringarna är vetenskapligt belagda. Polerna smälter. Havsnivåerna förändras. Medeltemperaturen höjs. Djur och växtarter dör.
Det är också vetenskapligt klartlagt att det är människans inverkan som påverkat förändringarna. Det är heller inget nytt. Det är som ett tveeggat svärd. Under de två hundra år av på många sätt fantastiska tekniska och medicinska framsteg så har vi också plundrat Skapelsen, vårt hem. Regnskogar bränns, gifter dumpas i naturen och utsläppen är enorma.
Det kanske bara är i mina flöden i sociala medier, jag kanske inte är representativ alls, men under denna tid så ser jag hur medmänniskor ironiserar varningsklockorna. I Sverige, var det minsann, bara vrålvarmt i några dagar. Det hänvisas till värmerekord för 20 år sedan. Vem minns inte VM-sommaren 1994, liksom? Ingen, eller väldigt få av dessa tänkare, verkar ha tänkt tanken att de ödesdigra klimatförändringarna pågick redan då.
Det klagas på och ironiseras över väderkartor på TV som bytt färg. Det diskuteras mer än det faktum att det är över 20 miljoner människor som är på flykt från klimatförändringarna. Men å andra sidan, sossarna och moderater har ju tillsammans redan stängt gränserna som de människorna lär ju ändå inte komma hit. Låt dem dö i värmeböljorna istället.
Nej, så resonerar ju ingen. Eller i alla fall väldigt få.
Jag kan ändock inte låta bli att dra parallellen till beroendesjukdomen. Hur alkoholisten fram tills att den i flesta fall dör i sin sjukdom fyller sig själv med detta gift, oavsett fysiska, mentala, själsliga och inte minst sociala konsekvenser.
När omvärlden påtalar problemen som alkoholisten ställer till för sig själv och andra kommer ett försvar i form av alltifrån förnekelse till skifte av fokus. I det här fallet handlar det inte om väderkartor utan om att knark minsann är ännu farligare. Eller att a-lagarna på parkbänken är alkoholister. Inte hon med, än så länge, fast jobb och familj men som är full varenda kväll och försummar sina barn.
Det är ett sjukligt beteende. Och de få som tillfrisknar måste få sådana konsekvenser att det är omöjligt att fortsätta leva att villigheten till en fullständig förändring av livet, syn på sig själv och omvärlden – och inte sina egna beteenden måste till. En del av oss kallar det för ett inre eller ett andligt uppvaknande.
Jag börjar mer och mer och landa att vi behöver se på samma sätt vad det gäller såväl klimatförändringarna och ojämlikheten – och inte minst oviljan att göra något åt dem.
Hela Pingsten 