Upplev bästa ålagillet innan det är för sent

Ålakusten är den kuststräcka längs Hanöbukten, som sträcker sig från Åhus i norr till Stenshuvud i söder. Det är på denna sträcka som du kan uppleva ett äkta ålagille i någon av de äkta ålabodar som finns här. Eftersom jag jobbar i Kristianstad vet jag att många som bor i trakten håller ålagillena som hålls i Tvillingaboden vid Yngsjökusten för att vara allra bäst. Vi har nu provat. Och tyckte att det var en fantastisk upplevelse.

Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) är en mycket annorlunda fisk. Men samtidigt är den tyvärr akut utrotningshotad. Jämfört med 1950 finns enligt WWF (världsnaturfonden) bara cirka 1–5 procent av antalet ålar kvar.

Ålens spännande livsresa

Man har i vart fall i hundratals år vetat att den annorlunda fisken, som har en ormlik kropp, vandrar från de sjöar och vattendrag, där de lever stora delar av sitt liv, och ut i havet. Men var de sedan förökade sig eller hur reproduktionen gick till var länge ett mysterium. Och är fortfarande till stor del.

Det var först i början av 1900-talet som forskare lyckades lokalisera ålens lek till Sargassohavet, som ligger i västra delen av Atlanten, nordost om Kuba och Bahamas. Bermudatriangeln ligger i områdets västra delar. Hur själva leken går till är okänt. Och ingen har någonsin observerat ålrom. Men här kläcks ålarna hundratals meter ner i djupet, och larverna börjar därefter sin resa österut med hjälp av Golfströmmen. När de närmar sig Europa – det tar ett par år – har larverna vuxit till sig lite och kallas då glasålar, eftersom de nästan är helt genomskinliga. I nästa skede blir de mer gulaktiga i färgen och kallas då gulål. Dessa kan stanna vid kusten, eller vandra vidare in i floder, åar och älvar. I sötvattnet mognar de, färgen blir brunaktig, och efter cirka 15 år, när de närmar sig könsmognad, byter de skepnad igen och kallas för blankål. Och vandrar så, via Östersjön i vårt fall, tillbaka till Sargassohavet för att sluta cirkeln.

Mänsklig aktivitet har gjort att populationen av europeisk ål minskat mycket kraftigt. Detta beror bland annat på vattenkraftverk som hindrar ålar på deras vandringar, föroreningar, spridning av sjukdomar och överfiske. Världsnaturfonden rekommenderar därför att vi konsumenter bör avstå ifrån att äta ål.

Äta ål?

Trots detta tycker jag att det kan vara motiverat att i alla fall någon gång i livet delta i ett ålagille. Traditionen har ju i allra högsta grad ett kulturellt värde. Den går tillbaka till 1400-talet. Och snart kan det ju tyvärr vara försent med tanke på hur ålen håller på att utrotas. Men det är nog knappast de få ålar som konsumeras på äkta ålagillen som är det stora problemet i sammanhanget.

Det kan ju också tyckas som något ironiskt i sammanhanget att vattenkraften betraktas som ett alltigenom bra miljöval, trots att den dödar mer ål än fisket. (Men ja, jag fattar ju varför. Fossilkraftverk är ett ännu större problem på det stora hela och hotar långt fler arter.) Ålafiskarna försöker därför, genom Ålakademin, att bearbeta elbolagen så att de prioriterar att åtgärda problemen med vandringsfisken i vattendragen. Men självklart bidrar fisket också till problemet.

Så var och en får väga det ena intresset mot det andra och fatta sitt eget beslut.

För egen del äter jag nästan aldrig ål, men kan tänka mig att smaka en liten bit någon gång. Och just att delta i ett enstaka ålagille har jag inga betänkligheter mot. Alls.

Ålagille, är alltså en fest där man äter flera olika ålrätter. Oftast dricks det snaps till. Traditionen har sin grund i de ålastämmor som hölls hos de skånska ålafiskarna, när de skulle betala prästerna sitt tionde eller ränta till markägarna. Enligt Ålakademin kan ”ett äkta ålagille” bara upplevas i en ålabod vid havet mellan Åhus och Sandhammaren. Säsongen är ifrån slutet av augusti till och med november.

Vår kväll i Tvillingaboden

Vi är tre familjer som har beslutat oss för att ersätta den årliga gemensamma kräftskivan med att delta i ett ålagille. (Att vi i två av familjerna ändå hade en kräftskiva en lördag i augusti är en annan historia.) Camilla, som är mamman i den tredje familjen, har sett ut och bokat in oss på Tvillingaboden vid Yngsjö i Skåne en fredagskväll i september. De flesta av oss har aldrig varit på ålagille innan. Men billigt är det tyvärr inte. Det kostar 1000 kr per person.

Det har regnat hela dagen men lagom till att vi anländer har det klarnat upp. Solen glittrar på havet i öster, men sandstranden ligger i skugga. Solen är nämligen på väg ner i väster. Vågorna går höga och en ensam surfare roar sig i vattnet. Våtdräkten är på.

På land förbereder ålafiskaren Hånsa Olofsson och hans fru Maria sig inför kvällens fest. Vi är flera separata sällskap som ska hålla ålagille i olika stugor och rum.

Men först blir det gemensam fördrink med skrönor blandade med sanna berättelser nere vid vattnet. Hånsa berättar bland annat om stormfloden den 13 november 1872, vars flera meter höga vågor spolade bort den gamla ålaboden på platsen. Den ”nya” boden byggdes upp som en exakt kopia av den gamla, men bara en bit längre inåt land. Det är därför som den fick heta Tvillingaboden.

Drinken kallas ”Yngsjömordet” och den blandar han av gammeldansk som besökarna har med sig, Loka och flädersaft. Det smakar – ärligt talat – inget vidare. Alls. Jag får inte i mig mer än en liten smutt. All alkoholhaltig dryck till kvällen får besökarna för övrigt ta med sig själva.

Maten är god

Därefter är det dags för ålen. Själv har jag valt alternativmenyn och serveras smörgåstårta, räkor och varmrökt lax. De flesta andra har valt ål-menyn och serveras fyra rätter ål. En i taget. Först luad ål med bröd, smör och kumminost. Sedan rökt ål med omelett. Därefter kokt ål med potatis och senapssås. Och sist stekt ål med potatismos. Jag smakar några små bitar av både den luade och den ”rögade” ålen. Båda är i och för sig bland den godaste ål jag någon gång smakat. Men jag hade – helt ärligt – ändå haft svårt att sätta i mig så mycket ål på en och samma gång som de andra kan. Jag är ingen riktig fantast av ål och äter det nästan aldrig. Men ändå. Och de andra är mycket nöjda med sitt val.

Min mat smakar bra utan att kanske riktigt vara värd priset. Mycket är det i vart fall. Så jag blir rejält mätt. Och jag fattar ju att det är ålen som är i fokus här. Och att den som, liksom jag, tvunget vill ha något annat inte får riktigt lika lokala råvaror eller samma personliga touch på maten. Jag köper det.

Efter maten serveras äppelkaka med kaffe eller te till alla.

Underhållningen är en upplevelse

Och underhållningen som följer med på köpet är en upplevelse i sig. Hånsa berättar historier och sjunger till gitarr. Ytterligare en trubadur leder allsången med vårt glada gäng. Texthäfte finns.

Det blir en lång och rolig kväll i goda vänners lag.

Visst är det dyrt, men hela upplevelsen i sig, med havet, guidningen, ålaboden, maten och underhållningen blir till ett minne för livet.

Läs mer: Ljuget om Sveriges längsta sandstrand och verkligheten