Jag jobbar på med mina små timmar på jobbet och denna vecka har jag haft elever individuellt vid några tillfällen. Det har jag också bokat in nästa vecka. Har fått mer jobb av kollegor också som sysselsätter mig på dagarna. Jag försöker varva typ av uppgifter och har blivit lite bättre på att lägga upp dagarna så jag inte ska bli lika trött efteråt. Mer praktiskt arbete som inte kräver så mycket tankeverksamhet från start exempelvis. Elevtid lite senare när jag hunnit landa ordentligt. På så vis går det bättre att jobba nu även om jag inte får jättemycket gjort hemma efteråt. Men någon liten grej kan det bli i alla fall. Och så läser jag. Orkar huvudet ser jag något avsnitt av Husdrömmar eller Hemma hos arkitekten på SVT Play men sällan på jobbdagar eftersom hjärnan fortfarande känns trött på eftermiddagarna.

Jag sover fortfarande inte optimalt utan vaknar flera gånger under nätterna. En natt i veckan vaknade jag dock bara en endaste gång under natten och då hade jag tagit ett piller av Propavan. Första gången på flera månader jag fick sova längre tid i sträck! Litet men inte obetydligt framsteg.

I veckan har det snöat ovanligt mycket för årstiden. Trist men jag biter ihop och känner aktivt inte efter. Slipper känna mig så nere och besviken på det sättet. Är däremot stolt över att hålla i mina promenader trots att jag börjat jobba. Brukar inte få till den kombon.

I fredags var det orange varning från SMHI och för att undvika det värsta gick jag lite tidigare till jobbet. Fick då gå över halva sträckan innan det började snöa och blåsa rejält.

När jag kom fram satte jag mig med en kopp kaffe och en andaktsbok i personalrummet innan jag satte igång att jobba. Kände mig klok och duktig som inte kastade mig över någon av alla arbetsuppgifter jag hade kunnat uträtta innan min egentliga starttid. Hem försökte jag mig däremot inte på att promenera och det var för väl för det hade nog knäckt mig! Värsta vädret på länge i vår del av landet. Mannen hade lovat skjutsa mig om jag ville och det ville jag verkligen!

Kort sagt kämpar jag på. Men jag njuter också av att inte ansvara för så mycket annat än begränsat hemma och lite på jobb. Njuter av känslan av hanterbarhet. När jag tittar tillbaka i backspegeln fattar jag inte att jag kunde köra på så länge innan jag insjuknade i utmattningssyndrom! Tittar jag framåt är det som en dimma. Jag har svårt att föreställa mig hur jag någonsin ska orka så mycket mer än det jag har nu. Lite till, visst! Men inte i närheten av hur jag har haft det tidigare! Samtidigt försöker jag att inte tänka alltför mycket framåt utan leva mer i nuet. Men det är inte min naturliga livshållning. En träningssak helt enkelt. En nödvändig sådan.