Nu blir det hårdare tag över hela fronten. Också inom skolan. Där har visserligen hårda tag varit det som gällt länge men det går alltid att banka ännu lite hårdare på dem som är kortare än man själv. Men allt är inte dåligt i Tidöavtalet. Nedan lite blandade reflektioner.

Några bra mål i Tidöavtalet när det gäller skolan: fler speciallärare, satsning på läsning.

Några eventuellt bra mål (beror på hur det görs): fler diagnostiska prov, centralt rättade nationella prov (bra i sig men dåligt om de ensamma ska få avgöra elevers betyg)

Några direkt kontraproduktiva mål: att ta bort barns rätt att vara med och ta fram ordningsregler (efterlevnaden blir större om barnen deltar i diskussion om, och framtagande av dem); förväntansdokument om ordningsreglerna som ska skrivas under av elever och föräldrar (sprider idén att alla kan uppföra sig bara de vill, vilket inte stämmer och därför riskerar att få elever som redan mår dåligt/är utagerande att mötas av mindre tolerans och mer repression som får dem att må ännu sämre/agera ut ännu mer), konsekvenstrappor (så här tänker vi straffa dig om du inte lever upp till våra regler – mer nedan om varför det är en dålig idé); att skolor alltid ska polisanmäla brott (mer om varför det är dåligt i här); att skolans styrdokument ska få ökat fokus på ”inlärning, färdigheter samt fakta- och ämneskunskaper (bort med värdedelarna i styrdokumenten alltså)

Såhär skriver jag i min bok Vad ska vi med skolan till? om konsekvenstrappor(samma som åtgärdstrappor):

För några år sedan pratades det mycket om åtgärdstrappor i svenska skolor. I dokument, som man dessutom ofta fick för sig att elever och föräldrar skulle underteckna som något slags kontrakt, slog man fast vilka skyldigheter eleverna hade och vad som kunde drabba dem om de bröt mot dem. De kunde innehålla steg som

1. Utvisning ur klassrummet

2. Kvarsittning

3. Skriftlig varning

4. Tillfällig avstängning

5 Omplacering

Vad säger dessa trappor och kontrakt till elever som har svårigheter som kan få dem att uppfattas som stökiga?

Det ligger fortfarande nära till hands för många att vilja straffa bort vad de uppfattar som dåligt uppförande men om en elev faktiskt inte kan sitta still, koncentrera sig eller reglera sitt humör, vad hjälper det då om den får veta att den kan bli straffad för det? Och vilka budskap sänder det till den stökiga elevens klasskompisar (hen är elak som inte vill göra bättre ifrån sig?)?

Som analogi kan vi fråga oss om en elev med dyslexi hade lärt sig läsa bättre med dessa hot hängande över sig? Nej, naturligtvis inte. Så varför tror vi att eleverna som inte klarar att uppföra sig plötsligt skulle kunna det? En och annan elev som bråkar på pin kiv kanske skärper sig, men en sådan här åtgärd slår brett, mot alla.

I skolan håller barn på att lära sig både faktakunskaper och att vara människor. Vi kan alltså inte utgå från att de redan vet hur man är människa på ett bra sätt eller att de, även om de vet, klarar av det. Barn behöver ges förutsättningar att klara de krav vi ställer på dem.

Om förutsättningarna är de rätta skulle man kanske kunna sammanfatta elevens roll så här:

– att komma till skolan med nyfikenhet och positiv inställning

– att göra sitt bästa för att lära, utvecklas och bidra till det gemensamma

– att kommunicera vad hen behöver och vad hen har att bidra med

– att vara vänlig, hjälpsam och konstruktiv i sina relationer till andra

Men allt detta är också sådant som skolan har ansvar för att fostra eleven till eller ge möjligheter till. Det är orimligt att begära att en elev som är svårt mobbad eller ständigt ges uppgifter på fel nivå ska gå till skolan med nyfikenhet och positiv inställning. Inte heller att en elev inom autismspektrat ska veta hur den formar konstruktiva relationer till andra, eller att en elev med känslomässiga problem ska klara att kommunicera sina behov. Därför måste alla idéer om vad elever ska göra och klara alltid komma med tillägget ”utifrån sina behov och förutsättningar”.

Skolan kan inte kräva något av eleven som den inte sett till att eleven har möjligheter att klara, och skolan bör heller inte kräva något som den inte tror att eleven kan leva upp till. Krav måste vara individanpassade, inte generella. Vad elevens föräldrar borde göra, eller redan borde ha gjort, är också helt irrelevant i relationen mellan skola och elev. Det är en fråga som ska stanna mellan skolan och föräldern och inte färga av sig på eleven. En förälders brister ska alltså inte drabba barnet när det är i skolan. Där får man snällt utgå från vad eleven fått med sig in i klassrummet och arbeta med det.