Ännu en av mina vänner berättar att hennes barn mår dåligt. Svår ångest tvingar dem till återkommande besök hos BUP. De är så många nu, de unga i min närhet som skär eller svälter sig, skolvägrar eller sjunker ner i depressioner. Tonårstiden var inte lätt när jag var ung heller men forskningen är tydlig: barn och unga mår allt sämre. Vad är det vi gör mot dem? Kanske samma som mot vår natur: betraktar dem som maskiner som ska leverera, eller resurser att exploatera? Genom telefoner och datorer är deras flöde av information om världens elände dessutom evigt: krig, klimatupphettning, artutrotning. Och så reklamen överallt, som säger att de inte duger som de är eller kan vara nöjda med vad de har. 

Att rusta unga för att orientera sig i allt detta, hjälpa dem att finna en roll och ingjuta en vilja att bidra till att göra världen bättre – borde inte det vara skolans allra viktigaste uppgift?

Ett mantra man ofta hör i samband med klimatdemonstrationer som leds av barn och unga är att det inte kan vara deras uppgift att lösa problemen åt oss. Det är sant men de flesta tonåringar är redan mycket väl medvetna om vad som är på väg att hända. Om människor känner att de kan göra något åt det som oroar dem leder det till mindre risk för att må dåligt. Det har Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, kommit fram till. Hon studerar ungas oro och handlingsstrategier kopplade till klimatfrågan. Att se att man är många och få agera tillsammans ger hopp, som i sin tur leder till ökat välbefinnande. Skolan kan erbjuda möjligheter till engagemang, som att bevara lokala vattendrag, djurliv och växter eller trycka på för förändring.

Världens kanske idag ledande utbildningsfilosof Gert Biestá menar för övrigt att den fråga vi alltid bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn ska kunna handla? På en plats där människor inte ges utrymme att agera kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett fullt demokratiskt sätt.

Jag drömmer om en skola där vi på allvar förbereder eleverna för att bygga ett hållbart samhälle. De kommer behöva gedigna artkunskaper och god kännedom om de ekosystem som vi är helt beroende av. Hur fungerar de och hur kan vi samspela med dem på de platser där vi själva lever?

Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry föreslår i texten ”Examen i att komma hem”^⁠ en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan att bestående skador eller förluster uppstår? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi redan åsamkat? Villkoren för alla arters överlevnad är lokal anpassning. Det gäller även oss människor.

De unga kommer också behöva värderingar och känslor som vägleder dem rätt. Men hur ska vi vuxna klara att förmedla respekt och vördnad för allt som lever och växer när det måste vara uppenbart för dem att vi själva saknar det, inte minst eftersom samhället inte respekterar barns behov av en medkännande och flexibel skola och en säker framtid? 

Keri Facer, professor i utbildningens och samhällets framtid, menar att vi måste börja se offentligheten som inte bara bestående av människor utan av alla levande varelser som finns i biosfären.^⁠ Utbildningsfilosofen NelNoddings skriver i sin tur att vi måste utbilda för ”ekologisk kosmopolitism” som innebär omsorg om hur våra samhällen påverkar jordens hälsa. En sådan känsla av samhörighet kanske är vad som behövs för att nödvändiga politiska beslut ska bli möjliga att fatta? Faktakunskaperna finns där men vi behöver också en känslomässig förståelse. Det kan skolan kanske ge den uppväxande generationen ­- även om förundran, solidaritet och hemkänsla är svåra att mäta och sätta betyg på. 

Med fler friluftsdagar och mer uteundervisning skulle naturen kunna bli en plats för att både undersöka insektslivet i en bäck och sjunka ner på rygg i mossan och titta på trädtopparna. Kontakt med naturen är också en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa. 

                Jag tror att vi dessutom behöver börja se på alla människor som levande varelser i alla de roller vi tar oss eller tilldelas. Elever är inte robotar som vi kan programmera. Det är som om vi ibland glömmer det i vår iver att göra dem till fungerande kuggar i maskineriet. 

Barn behöver faktakunskaper och de måste få lära sig att tänka rationellt och förnuftigt. Så låter det i debatten om skolan och jag håller med. Men vad är förnuftigt? 

Den som saknar insikten om att vi är beroende av naturen, eller saknar värderingen att också framtida generationer ska kunna leva här, kan anse det förnuftigt att skövla skogar och hav för ekonomisk vinning. Har personen dessutom goda faktakunskaper om hur man går till väga så finns inte mycket som hindrar från att skrida till verket.

Vilka värden vill vi att skolan ska bygga på? Är våra barns psykiska hälsa eller deras känsla av sammanhang och mening ett rimligt pris att betala för konkurrenskraft och höjd levnadsstandard på kort sikt? Är fortsatt skövling av naturen något vi stödjer och vill utbilda våra barn till? Eller kan vi söka oss fram till andra värderingar som kan ge en mer inkännande relation till allt som lever och växer? Både till naturen och till alla de unga som kommer tvingas hantera den gungande värld vi lämnar över åt dem. 

För att en verklig förändring i relationen till naturen ska bli möjlig genom skolan krävs en annan syn på denna institutions värde och nytta än den som är förhärskande. Bort från idén att dess viktigaste uppgift är att förmedla faktakunskaper så effektivt som möjligt till tanken på den som en social och ekologisk gemenskap som vi bygger ett samhälle med.  

I tidskriften Sveriges Natur häromveckan.

Referenser

Keri Facer: Learning futures. Education, technology and social change. 2011 

 Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006 

Wendell Berry: Konsten att vara här. Texter från ett annat Amerika. 2017 

  Nel Noddings: Education and Democracy in the 21st century. 2013