Jag tror att jag upptäckt en trend eller ett tema eller ett huvudspår i många nya svenska deckare, särskilt när de är skrivna av kvinnliga deckarförfattare. Nämligen de speciella, ja, egenartade kvinnor som är huvudpersoner i deckarna.
Ofta poliser och liksom vad gäller manliga kriminalkommissarier kan en deckarläsare undra hur dessa lika udda kvinnliga kommissarier/inspektörer egentligen har kunnat bli poliser…
Fyra exempel:
Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men har både bytt stad (från Lund till Malmö) och kvinnlig polis/huvudperson (den här kvinnliga polisen har det passande namnet Rakel Vrede, 50 år och polisinspektör) när Sahlström med ”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar förlag) inleder sin nya polisserie.
Rakel Vrede sköter polisarbetet mest som en privatsnok, alltså på egen hand (inte ens Vredes närmaste kvinnliga kollega släpps in), och har en CP-skadad storebror.
Den kvinnliga kriminalkommissarien i Kajsa Leos debutdeckare ”Snöflickan” (Bokfabriken) presenteras som en udda polis redan med sitt namn, Dylan Svensson.
Också lite av en enstöring, obrydd enligt omslagstexten, homosexuell med en 13-årig son, och verksam som polis i den gudsförgätna hålan Glimsjö (nånstans i norra Skåne, skulle jag tro). Givetvis bosatt i en ocharmig lägenhet i ortens sumpigaste del.
Dylan har också svårt att låta bli att kolla in en snygg rumpa när hon får syn på den.
Ina (egentligen Halina) Farkas, som Caroline Grimwalker introducerar i ”Rekryteringen” (Nona) – första titel i ”Trickster”-serien – har haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen.
Hennes dubbla liv krockade när hon råkade sticka kniven i en pedofil. När läsaren möter Ina sitter hon i häktet på Fosieanstalten, i väntan på mordrättegången.
Ina var hittebarn, en dag gammal lämnades hon med blodig navelsträng på trappan till ett hus, och växte upp hos fosterhem efter fosterhem.
Kamilla Oresvärd inleder med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) ännu en serie polisromaner i Göteborg med omnejd. Fast huvudpersonen, Greta Leikler, är inte polis (det är Björn Carlsson, polisinspektör) utan ”cirkusprinsessa”. Så kallas hon eftersom hon arbetat på cirkus.
Också Greta Leikler sitter i fängelse för mord, hon är ilsken och tuff, vet att freda sig. Så rymmer hon och blir sin egen amatördetektiv, läsaren kan ana att hon i seriens kommande titlar nog blir privatanställd som detektiv.
Slutsats, går det att dra någon sådan efter blott fyra nya deckare och polisromaner? Jo, det går väl alltid att göra.
Svenska deckare, särskilt de som skrivs av kvinnliga författare, har blivit allt mer av kvinnodeckare, ja, kvinnoromaner. Också allt mer samhällskritiska? Till och med politiska?
Ja gånger två är mitt svar.
Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nätkulturtidningen Opulens
Deckarlogg 
Lämna en kommentar