Eftersom Sverige nu har en ny regering och det har utsetts en ny kulturminister som det ställts frågor om och kring (kunskap om och erfarenhet av kultur?) och detta dessutom har lett till en diskussion om olika partiers kulturpolitiker och kulturpolitik så…
Deckarlogg tänkte idag på sin Deckarloggfredag lägga ut två texter om moderat kulturpolitik (kontra till exempel socialdemokratisk) för att påvisa 1) att M visst kan intressera sig för kultur (eller åtminstone kunde) och 2) driva en kulturpolitik som var just intresserad av, kunnig om och den bästa för kulturen.
”Var”, för detta var en gång. (Men aldrig mer?) Det skedde i alla fall i Malmö, av alla ställen, socialdemokratins huvudstad. Första texten presenterar den här moderata kulturpolitikens huvudperson och drivkraft.
Som första text: min intervju med Johan Bengt-Påhlsson, dåvarande kulturkommunalråd i Malmö…
***
Är du verkligen moderat?
– Jag har fått frågan förut, säger Johan Bengt-Påhlsson och tittar på mej. Så tillägger han:
– Ja, jag är verkligen moderat.
Men nu är vi redan mitt inne i samtalet. Så här började det avtalade mötet med Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalråd i Malmö.
Knack! knack! på dörren till hans rum i Stadshuset. Ett undrande ansikte tittar ut. I dörröppningen skymtar ytterligare några personer runt ett bord. Sammanträde pågår!
– Skulle vi träffas? Idag? Klockan tre? Ja, visst ja,nu minns jag!
Den luttrade sekreteraren kommer strax rusande med kaffe. Under väntetiden funderar reportern och fotografen över detta något speciella kulturkommunalråd, som det – minst sagt – pratas om bland journalister, politikerkolleger och alla som är inblandade i Malmös kulturliv.
Det sägs till exempel att hans sekreterare aldrig vet var han befinner sej. Men så plötsligt bara står han där och ber henne plocka fram några svåråtkomliga skrivelser. Och dem vill han gärna ha nu, om fem minuter.
Det sägs att hans kallelser till Stadsteaterns styrelsemöten anländer per bud – duns i brevlådan – klockan 2 samma morgon som mötet.
Det sägs att han långt i förväg fattar egna, inofficella beslut som han också meddelar pressen. (”Nu är det klart!”) Därmed rör han till allting så mycket att kommunstyrelsens ordförande, Joakim Ollén, inte kan göra annat än att se till att ”besluten” blir officiella.
– Rörig? Vem? Jag? säger Johan Bengt-Påhlsson.
Redan i mitten av 80-talet, som ordförande i fastighetsnämnden, engagerade sej Johan Bengt-Påhlsson i det som skulle bli den privata konsthallen Rooseum. På frågan om Rooseum hade funnits idag utan hans hjälp svarar han direkt: ”Nej!”.
Så var ska Johan Bengt-Påhlsson fotograferas om inte på ”sitt” Rooseum. I bakgrunden två ”konstfoton” av Geneviève Cadieux. Det här fotot tog Birgitta Olsson.
– Men jag är ingen vandrande byråkrati. Jag är en kulturentusiast. Och en stor optimist.
Som för att bevisa detta hinner vi inte mer än komma in i hans rum – på ena väggen hänger förresten en stor Ola Billgren-målning – förrän han tar fram papper och penna och börjar hålla föredrag om Sveriges framtid, politiskt och kulturellt. Han ritar två cirklar. I den ena placerar han Stockholm, delar av Finland, Baltikum och S:t Petersburg – i den andra Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Berlin.
I Malmö, som alltså tillhör framtidens Europa, har de borgerliga politikerna de senaste åren visat ett oanat intresse för kultur. Rooseum har räddats, Konsthallen ska byggas till, Hippodromteatern renoveras, i höst sätts spaden i jorden för ett nytt stadsbibliotek, och så vidare.
I likaså moderatstyrda Stockholm vill politikerna istället banta Stadsteaterns budget och stänga Kulturhuset. När staten erbjöd 350 miljoner kronor till ett nytt museum för modern konst, så sa kommunpolitikerna nej, tack.
Också följande frågor har Malmös, vilket bör poängteras, moderata kulturkommunalråd fått förut:
I ett dåligt ekonomiskt läge måste ju kommunen spara pengar. Det gäller väl också pengarna till kulturen?
– Nej, kulturbudgeten ska inte minska. Snarare bör den öka.
Varför ska stat och kommun ge pengar till kultur? Den kultur som folk vill ha klarar sej väl på marknaden?
– Nej, det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.
– Teatern är ett exempel. Inte ens en privatteater som Oscars i Stockholm skulle kunna existera på marknadens villkor.
– Privatteatrarna är beroende av offentligt finansierade teaterhögskolor, som utbildar skådespelare, och av stadsteatrar, som ger skådespelarna en grundtrygghet. Sen handplockar Oscars de skådespelare man vill ha.
– Somliga i mitt parti, säger Johan Bengt-Påhlsson, menar att också kulturen ska vara lönsam.
– Men kultur är inte underhållning, ingen marknadsvara. Kultur är en civilisatorisk process. Viktig och bra kultur, säger han, bryter tänkandet.
Och så berättar han lite malligt om det kulturseminarium som nyligen hölls i Malmö. Arrangörer: moderaternas riksorganisation tillsammans med kulturroteln i Malmö.
Tema: ”Borgerlig kultursyn – finns den?” Ledare för seminariet: Johan Bengt-Påhlsson, förstås.
Bengt Eriksson
Skrivet till Femina 1993
Deckarlogg 
Lämna en kommentar