Att medla eller inte medla, det är frågan

Jenny Rogneby
Medlaren
(Ordfront)

Inte deckare, kriminal- eller spänningsroman utan kriminaldrama. Så karaktäriseras romanen och genren på omslaget. Det säger nåt både om ”Medlaren” och Jenny Rogneby, tror jag.

Hon skriver med hög ton. Men det får man ta. Det är premissen.

Den höga tonen inkluderar tempo och driv. Men också att hon har nåt att säga och förmedla. Hon skriver med ett syfte. Ja, kalla det budskap.

Det gjorde hon redan i serien (fem titlar) om polisen Leona, fast polis på sitt eget sätt. Även ”Medlaren”, som inleder Rognebys nya serie, är både en samhällsroman och ett kriminaldrama; en kriminalroman om och i samhället.

Också förra huvudpersonen Leona hade nog likheter med sin författare (Jenny Rogneby har varit utredare inom polisen) och nya huvudpersonen Angela Lans anar jag att hon kan ha än fler likheter med författaren – till utseende såväl som egenskaper.

Hur Jenny Rogneby ser ut framgår av fotot på bokfliken. Nej, mer än så avslöjar jag inte. Jag tycker att det lite eller faktiskt rätt mycket hör till själva romanen – att som läsare komma underfund med vem och hur Angela är. Hur hon kan ha det i arbetet och livet.

Angela Lans, tidigare polis, är numera medlare. Hon ska driva ett pilotprojekt med medling mellan vuxna. Det är första gången det sker i Sverige (i fiktionen, alltså; i verklighetens Sverige gäller medling fortfarande endast för ungdomar).

Men nu ska Angela hålla i medlingen mellan en vuxen gärningsman och hans offer. Inte vilken gärningsman som helst, inte vilket brott som helst heller. Och först gäller det att Angela får bägge, gärningsman som brottsoffer, att tacka ja till möjligheten att mötas och tala om händelsen. (Förresten, ”händelse” är kanske ett alltför svagt ord?)

Hon beger sig, först, till den så kallade ”sexbunkern” på Norrtäljeanstalten. Där finns Adam, dömd för våldtäkt. Sen måste också våldtäktsoffret, Ylva, gå med på eller tacka ja till (eller hur det uttryckas) medling.

Angela Lans tror på medling, att det kan läka sår för både offer och gärningsman, få dem att gå vidare, deras liv att bli bättre.(Detta har en bakgrund i vad som hände Angelas syster.) Det kanske är meningen att jag ska tycka så här, jag också, känna just såhär, men jag är tveksam.

Hade jag som mobbingoffer velat möta mina mobbare, vara med om en medling, komma dem… vad ska säga… närmare? Kort svar: Aldrig. Men det är jag det, jag personligen. Andra läsare kanske tycker tvärtemot och syftet med kriminaldramat ”Medlaren” bör väl vara just detta – att få läsaren att tänka till och tycka själv?

Det måste ju också vara bland det svåraste, inbillar jag mig, att medla när det gäller våldtäkt. Det grövsta, grovaste enligt min syn att se. Och att skriva om medling mellan en våldtäktsman och våldtäktsoffret måste kräva stort mod och lika stor vilja.

Både för att  konfrontera sig med ämnet, från två håll så att säga, som författare. Men särskilt också när denna författare bestämt sig för att genom våldtäkten utforska kvinnlig sexualitet. Det är det märkligaste och starkaste med Rognebys kriminaldrama – att ämnet inte är svart och vitt, att Angela börjar förstå att inte heller våldtäkten går att förklaras med svart mot vitt, att våldtäkten kan vara något mer och annat än vad den verkade, att det faktiskt inte är säkert vem som är offer och vem som är förövare.

Jag tror det krävs ett jäkla mod och en jäkla vilja att skriva och berätta om detta och att skriva det så här.

Med detta positiva sagt, för Jenny Rognebys vilja och mod kan ingen klaga på, tycker jag ändå att Rogneby är lite väl på det när hon driver det hon driver. Ibland blir ”Medlaren” alltför mycket av budskapsdeckare. Hon vill också skriva och berätta och tycka så mycket – eller låta Angela tycka – att sidorna springer iväg uppåt nära 500.

På en skala mellan intressant och spännande – mer intressant än spännande. Men ändå merläsningslockande. Angela Lans följer jag gärna i ytterligare några romaner. En både intressant och spännande huvudperson, kvinna och människa, som jag gärna hade velat känna också i verkligheten.

Så verklig blir hon för mig. Men romanen och kriminaldramat som helhet? Mer av ett inlägg, debatt och diskussion, än en deckare. Merläsningslockande, som sagt. För jag hoppas och tror att Rogneby kan göra betydligt mer av den här serien om och med Angela Lans.

Bengt Eriksson