Sverige – ”failed state” eller bedst i klassen?

Misslyckat tillstånd eller bäst i klassen? 

Inkompetens eller,,, 

Av: Helena Edlund 

Ökande kriminalitet, rekordhög inflation, rekordhöga bränslepriser, hotande elkraft-ransonering, hotande livsmedelsbrist… Samhällets grundläggande funktioner har slutat fungera: skola, sjukvård, polis, domstolar, socialtjänst, infrastruktur – ja, i princip misslyckas allt. .

Det senaste är kaos på landets största flygplats, med inställt flyg trots många timmars köande för de som reser. Väntetiden för den som behöver förnya sitt pass är nio månader och för att få ett tillfälligt pass måste man stå i kö utanför polisstationerna i två dagar. Nu vill regeringen också förhindra att skattebetalarna slipper undan kaoset: Det diskuteras nu en «exitskatt» för de som funderar på att emigrera. 

Nej, det är inte Venezuela jag beskriver utan Sverige – landet som för bara några år sedan ansågs vara bland världens mest välfungerande men som nu allt mer jämförs med en misslyckad stat. 

Det som fascinerar mig är att utvecklingen har setts som ett resultat av naturlagar – något som måste ske och inte kan påverkas av politiker – och att politiker verkar vilja framstå som inkompetenta. De har hävdat att de ”var naiva” och ”inte såg det komma”, och när det stormade för mycket kring dem har de valt att lämna sina positioner och acceptera internationella topp-positioner. 

Det är just detta, att våra politiker är så varmt välkomna inom FN, WHO eller de globala företagen, som får mina varningsklockor att ringa: Är våra politiker verkligen så inkompetenta? Har de verkligen gjort sitt allra bästa, men av ofattbara skäl haft ständig otur? Utvecklingen har fått mig att tvivla på det scenariot och jag har istället börjat leka med tanken att våra politiker är oerhört kompetenta. 

”Det önskade sluttillståndet » 

Allt beror på vad målet är. Allt beror på vad som med militär terminologi är ”det önskade sluttillståndet” – och det är här de flesta gör det första och största misstaget: Vi antar att våra härskare agerar med folkets bästa i åtanke, helt enkelt för att det krävs eftertanke. att vi egentligen inte betyder så mycket för våra ledande politiker och finansiärer. 

Men läget i Sverige har nu blivit så allvarligt att allt fler faktiskt börjar ifrågasätta politikernas prioriteringar. Johan Ingerö, kristdemokrat och ledarskribent, skrev följande på tisdagen sin Facebook-profil: 

«I dag meddelade SCB att inflationen har nått 7,2 procent. Det är den högsta siffran på över trettio år – dvs sedan före den stora 90-talskrisen. 

Statsministern är ekonom. Finansministern har studerat ekonomi. Regeringskansliet överlag är fullt av ekonomer. Jag är *inte* ekonom, men det räckte faktiskt med lite allmänbildning och ett någorlunda dagligt intag av nyheter för att kunna se detta komma. 

Det började med den vettlösa energipolitiken, där planerbar el stängdes av och gjorde oss väderberoende. Att det skulle leda till prischocker visste både företag och myndigheter långt innan. De varnade för det, men regeringen satt fast i tomma slagord och körde på utan att lyssna. 

Nu har el- och drivmedelspriserna fortplantats genom hela livsmedelssektorn och chockhöjt matpriserna. Vilket gröper ur plånböckerna på vanligt folk. Inflation drabbar alltid hårdare ju mindre man tjänar och ju mer av ens konsumtion som utgörs av basvaror som inte kan väljas bort. Den rike kan vänta med att köpa nästa båt, men den fattige kan inte vänta med att köpa nästa brödlimpa. 

Kriget har naturligtvis påverkat, inte minst för att Ryssland och Ukraina producerar 30 procent av världens vete. Men det var inte kriget som höjde drivmedelsskatten sju gånger, stängde av sex kärnkraftsreaktorer, satte ett skyhögt mål för utspädning av diesel, drog igång jätteprojekt med höghastighetsbanor samtidigt som väg och järnväg tilläts förfalla eller tvingade fram miljardsubventioner av instabil vindkraft. 

Den vanskötsel Sverige utsatts för har helt enkelt kommit ifatt oss nu. Och det finns inga som helst planer i regeringskansliet på att försöka vända skutan. Energipolitiken är fortsatt helt fokuserad på vind, dieseln ska fortsätta spädas ut. 

Och då har jag inte ens nämnt rekordlånga vårdköer, rekordblodig vår med över trettio dödsskjutningar eller den skyhöga arbetslösheten. 

Det här fungerar inte längre. Jag vill vara optimistisk. Men om vi inte vänder kurs i höst så kommer det bli en smäll i Sverige vars like inte hörts på väldigt länge.» 

Låt mig därför ta på mig min foliehatt och konstatera: Det finns en metod för galenskapen. Utvecklingen i Sverige är så allvarlig att det borde vara statistiskt omöjligt att som regering ”misslyckas” med ett sådant resultat. Men om våra regeringar har arbetat i så många år för att få till en kollaps av samhället måste det finnas ett mål som de prioriterar högre än folket – och ett sådant mål finns: Agenda 2030. 

Ett nedprioriterat folk 

För drygt en vecka sedan avslutades FN-toppmötet Stockholm +50. Namnet antyder att mötet var ett femtioårsjubileum av mötet som hölls i Stockholm 1972, vilket var startskottet för klimatrörelsen och det gröna skiftet. Inte mycket har läckt ut från Stockholm +50. I praktiken har de nöjt sig med att säga att världens ledare nu är överens om att göra ännu mer för att ”rädda planeten”, och att de nu måste gå från tanke till handling – och det krävs stora förändringar för att driva igenom det gröna skiftet som i sin tur kommer att leda till Agenda 2030 och den nya världsordningen, där dina och mina tillgångar kommer att omfördelas till de superrika. 

Eller som projektets slogan låter «You’ll own nothing – and be happy!» 

Den svenska (och för den delen även den norska) regeringen har signalerat att den inte bara vill nå det gröna skiftet «önskade slutstaten» som formulerats av Stockholm +50, utan också göra det så snabbt att man är bäst i klassen . 

“Onyttiga ätare” 

För att få den guldmedaljen måste de få folket i sitt land att sluta resa, sluta äta kött, sluta konsumera, sluta belasta samhället, sluta konsumera naturresurser – och samtidigt bli av med det som Bill Gates kallar. ”onyttiga ätare.” – medan folket är upptagna av sådant som hindrar dem från att genomskåda det politiska spelet. Kort sagt, de måste skapa just ett sådant samhälle som nu växer fram, där vår egendom, vårt självbestämmande och våra fri- och rättigheter gradvis tas ifrån oss samtidigt som vi hålls upptagna av konflikter. 

Fortsätter det enligt prognoserna kommer vi att kämpa för vår överlevnad nästa vinter. Ändå agerar inte våra politiker för att hjälpa oss, och i den bristen på handling finns alla svar vi behöver. 

Vi får höra att vi – tyvärr – måste offra (avstå) för att rädda planeten. Vi får höra att allt beror på klimatförändringar, pandemin eller kriget och att våra myndigheter är ledsna för det inträffade, men tyvärr är maktlösa. Men de har inte varit naiva. De har sett det komma – och de har också bidragit till att skapa det samhälle vi nu lever i, och det vi snart kommer att möta. För det måste de ställas till svars. Förhoppningsvis får vi rösta i september. 

Läs också 

Totalitär teknokrati under FN

Totalitär teknokrati under FN 

Posted on 4 november, 2019 av corneliadahlberg