Olle Ljungbeck har ”… drabbats av en fruktansvärd katastrof. Jag är förkrossad över att sådant får och kan hända på ett sjukhus i Sverige. Som ni förstår är jag i en situation som jag aldrig trodde skulle inträffa. Både min och mina döttrars artiklar har gått till Gävle Dagblad och polisen. Men inget kan förändra den situation Anna-Gretha nu befinner sig i. Mitt hopp om ett tillfrisknande är inte stort. Ordet förtvivlad är inte på lång väg tillräckligt hur jag känner mig. Olle”

Dotterns artikel i Gävle Dagblad:

”Blir man verkligen vårdad på Gävle sjukhus?

Min mamma är 85 år, och har under en längre tid varig sjuklig. Min pappa har vårdat henne i hemmet, gett henne medicin, hjälpt henne till toaletten och skött allt praktiskt hemma, trots att han själv är 90 år. Vi barn har förstås tjatat om att han i stället borde söka hjälp till hemmet, så att han kan få lite avlastning. Pappa har emellertid ansett att han klarar detta bättre än vården, vilket han också har rätt i, vilket visar sig den 13 maj, då min mamma får en stroke och får föras till sjukhus.  

Detta är tråkigt i sig, men vad som hände sedan är både fruktansvärt och oacceptabelt!. När min mamma kommer in på Stroke-avdelningen tilldelas hon en säng utan skyddsräcke, och ramlar och slår sig. Hon får en förskräcklig blåtira, samt blir tvungen att sy ögonbrynet (ni kommer väl ihåg att hon redan hade en stroke när hon kom in), samt en ny blödning i hjärnan, orsakad av fallet. 

Ett ytterligare tjänstefel är att man inte kontaktar någon i familjen angående detta, varken min pappa, eller någon av oss syskon. Är det så att man vill dölja vad som hänt, kan man ju fråga sig? Inte förrän 15 maj får pappa reda på detta på grund av att han ringer avdelningen1 

När min pappa och jag, den 16/5-22 får tala med den biträdande avdelningschefen Johanna Bäck Nirs, får vi ingen förklaring eller ursäkt, hon verkar snarare irriterad. Hon hänvisar oss till patientnämnden, medan jag anser att någon (lämpligen en chef) bör ta ansvar för detta och förklara för oss hu detta kunde hända! 

Jag och min syster talar senare med varandra och vi kommer fram till att pappa har haft rätt hela tiden. Han har vårdat mamma bättre i hemmet under fyra år, än den vård hon fått på Gävle sjukhus stroke-avdelning! Min mamma ligger nu alltså där, sjuk, ledsen och ensam, blåslagen och säkert med smärta, som blivit värre på grund av Gävle sjukhus stroke-avdelning.  Familjen oroar oss hela tiden för henne, och vi känner oss otrygga. Vi vill att någon svarar oss på hur detta kunnat hända och vi vill också ha en ordentlig ursäkt! 

Åsa Olsson” 

”Anmälan mot Gävle Sjukhus – strokeenheten.

Jag anmäler härmed Gävle sjukhus – strokeenheten enligt följande.

Undertecknad Olle Ljungbeck född 1932 har under en följd av år vårdat min hustru Anna-Gretha Ljungbeck född 1937. 

Jag har hjälpt henne med de vardagliga uppgifterna inklusive hygien etc.

Den 13 maj i år drabbades hon av en stroke. Det blev därför nödvändigt att tillkalla ambulans för att forsla henne till strokeenheten vid Gävle sjukhus fredagen den 13 maj.

Söndagen den 15 ringde jag strokeenheten för att få besöka min hustru. Jag fick då veta att min hustru fallit och slagit sig illa. Hon var helt blå i halva ansiktet och jag upplystes om att hon fått en ny stroke men också en utgjutning av blod i hjärnan. Dessutom tvingades man sy ihop hennes ögonbryn trots den situation hon befann sig i efter fallet. Jag blev naturligtvis chockad av detta. Jag hade själv inpräntat i dem att de skulle vara försiktiga och skydda henne mot att falla. Ändå hände det! Kanske är förklaringen outbildad personal? Vad jag förstått är den som skötte henne en utländsk man med usla språkkunskaper. Det underliga är emellertid att jag inte blev uppringd om händelsen och hennes nuvarande tillstånd. Om avsikten har varit att dölja det inträffade vet jag inte. Jag har självklart i mina samtal med ansvarig läkare och hennes närmaste underordnad förklarat att det inträffade beror på uselt ledarskap och undermåliga kunskaper av de som skulle ansvara för hennes vård.

De kan inte på något vis försvara det inträffade och erkänner att de felat grovt vad gäller min hustrus behov av en trygg vård.

Jag finner det hela så fruktansvärt på min hustrus vägnar och kan inte hitta något försvar för de ansvarigas skuld. Jag kräver därför att de ställs till ansvar för det som hänt min hustru.

Jag anser inte att det räcker med att IVO gör en utredning. Den brukar oftast sluta med att de ansvariga frias.

Därför begär jag att polismyndigheten utreder händelserna som inträffat och ansvarig ställs till ansvar. 

Jag bifogar en bild av henne efter fallet.”

Olle Ljungbeck 

Även min pappa är 90 år gammal och har ensam vårdat mamma efter en stroke under många år fram till hennes bortgång hemma med familjen omkring sig. Jag är så tacksam att mamma inte behövde genomlida den svenska äldrevanvården mer än vid några kortare tillfällen.

Min rullstolsburna pappa med svåra smärtor dagligen har efter mammas bortgång haft hemtjänst i Stockholm. För att göra en lång och förtvivlad beskrivning kort, Olles erfarenhet förvånar mig tyvärr inte, den är nog snarare regel än undantag: Jag önskar emigrera den dag jag riskerar drabbas av svensk s.k. ”vård”. Anledningen till att jag inte redan lämnat landet är mina barn och barnbarn.