Det blir ibland ganska långt mellan inläggen. Hälsan är inte den bästa, men jag spinner vidare och hoppas någon formulering skall göra det här begripligt.

Om medvetandet som själ

Den här bloggaren (Ingemar Edfalk) tar på ett ställe upp ett av mina ämnen, medvetandet. Han skriver: ”Panpsykismen. Alltså teorin om att allt är besjälat (om än i olika grad). T.ex. en sten skulle då ha en liten komponent av medvetande. Besjälat är alltså i detta sammanhang detsamma som medvetet. Sammantaget skulle då medvetandet öka med bärarens komplexitet eller sammantagna mängd.”

Jag tycker mig känna igen mina gamla funderingar om medvetandet: något som emergerar ur komplexitet. Numera vill jag inte uttrycka mig så.

Medvetandet är inte något som fungerar, det bara är

Edfalk skriver även detta: ”Det jag undrar över och då hoppas få svar på, är vad han (filosofen Thomas Nagel) tänker om hur medvetandet fungerar i en fågelflock som söker en plats att övernatta på? ”Min kommentar blir: Medvetandets egenskap är att vara, inte att fungera. Medvetandet bara är, det fungerar inte! Medvetandet kan vara något som fungerar, eller inte fungerar, men självt är det bara. Svårt? Javisst!

Religion är vanligen filosofins feltolkade allegorier

Medvetandet kan säga: ”Jag är”, eller på hebreiska ”Jahvé”, d.v.s. det som kallas Gud i de ständigt feltolkade allegorier, som försöker beskriva den här filosofin. De allegorier om saken vi har i Första Mosebok har sitt ursprung i Egypten.

Redan då var det politik bakom feltolkningarna. ”Moses” var en revolt mot att religionen gjordes till monarkistisk ideologi. Sedan följde likadana politiska feltolkningar av Moses. Från NT känner vi de aristokratiska sadducéerna och deras anhängare, ”kejsarens vänner”, som ropade ”Korsfäst!”. De var de enda, som fick Jesus att ta till våld (Joh 2:15).

Medvetandet är det som kallas ”Gud”

Detta styckes rubrik innebär att vi människor är små droppar av problemet ”Gud”. Vi är ju åtminstone begränsat medvetande – mycket begränsat. Men rubriken säger även att medvetandet är det enda som existerar av sig självt.

Allt, som existerar och är verkligt, existerar därför att det finns i medvetandet. Formuleringen är inte bra, men den får duga.

Allt är skapat av och i denne ”Gud” i Hans egenskap av material. Medvetandet är både skräddare och tyg. En annan liknelse är ”både krukmakare och lera”. Inget annat än medvetande existerar!

I den myt vi känner, sägs att medvetandet skapat världen med sitt ord.

Vad är ord?

Särskilt om vi tänker på myten – är det någon skillnad på tankar och ord? Orden formuleras ju i tanken, innan de frambringas som fysiska ljud. Kan vi tänka oss ordlösa tankar?

Om inte, behöver kanske medvetandet det fysiska, för att det skall kunna skapa tankar med ord. I ord kläder vi tankar om de erfarenheter, som vi erhåller i den fysiska världen. Erfarenheter och analyser av erfarenheter kallar vi kunskaper.

Att medvetandet skapat den fysiska världen med sitt ord, är en formulering av en idé, en tanke. Det är en formulerad tanke, som består av bara några få ord. Den är ändå svår att förstå! Jag undrar om jag begriper den, och om jag kan förklara den för andra? Jag försöker.

En annan idé, dualismen

Den idé som Edfalk delar med många, och som även jag varit inne på, är att det handlar om att en sten har något lite medvetande i sig. Medvetande anses vara en egenskap hos materien. Jag formulerar en variant av den tanken:

”Materien består av elementarpartiklar och medvetande.” Eller skall det heta: ”Elementarpartiklar består av kvarkar och medvetande.” Eller skall det vara: ”Kvarkar består av något och medvetande.”

Felet i tanken uppenbaras därmed. Det är att medvetandet är ett, och att innehållet i medvetandet är information om något annat – som existerar självständigt utanför medvetandet! Vi kallar det dualism, tron på materia och ”själ” som två grundläggande och helt olika fenomen. 

Idén innebär, att medvetandet är något som fungerar. Det fungerar så, att det registrerar sådant som finns utanför medvetandet, och utanför det som har medvetande. Men det påståendet är fel. Medvetandet registrerar inte ”det”, medvetandet är ”det”. Det är därför ”det” finns. ”Det” är skapat av och i medvetandet.

Aggregationsformer

Jag tjatar igen om att medvetandet likt vatten har aggregationsformer. Istället för is, vatten och ånga kan medvetandet vara materia, kunskap, tanke, värdering, vilja och skeende. Allt är medvetande! Går budskapet hem? Jag skall upprepa det ofta.

Och så frågar jag igen vad ord är. Tanken/ordet finns i medvetandet. Det finns också som fysisk vågrörelse i luften. Och det finns som bokstäver på papper eller som elektroniska ting i min dator. När jag skriver, registrerar jag mig själv (= medvetandet) eller mitt innehåll i materiens värld.

Var det inte tvärtom det skulle vara? Finns ordet i medvetandet eller i materien, om vi nu skiljer medvetande och materia åt? Om vi nu envisas med att det är två olika saker.

Dualismen bestrids av tidig myt

Dualismens två motsatser, materia och själ, kallas ofta det jordiska och det himmelska. Himmel och jord. I det forna Egypten sades att Nun, himmelshavets gud, som var far till solguden Ra, var identisk med sitt hav.

Det havet av medvetande finns både ovan och nedan. Ur, av och i det skapas allt som finns (Ps 136:6, det är givetvis en tolkning, men är den omöjlig?).

Allt är exempel på medvetandets aggregationsformer. Det skall jag som sagt upprepa oavbrutet. Allt, även materien, är medvetande. Detta, som kallas Gud, är en! Det finns inget annat! Alltså ingen dualism!

Även i Indien är medvetandet det högsta gudomliga. Fortsätt läs, så försöker jag förklara mer! Det här är svårt.

Ibland hittar man formuleringar hos Paulus, som kan tolkas på det här sättet: ”… i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:16), jfr. 1 Kor 12:6, Ef 1:23, 3:9, 4:6. Paulus har därför alltid varit misstänkt för heresi bland kyrkomän med en auktoritärt monarkistisk gudsbild av sadducéisk typ.

Allegorier om medvetandet

Nun betyder fisk på arameiska (Jesus språk). Nûn är en fisk man får äta i det muslimska paradiset. ”Människofiskare” (Mark 1:17, Matt 4:19). De hebreisktalande kanaanéerna (judarnas och judendomens rötter) hade guden Dagon, som trillat ned från himmelshavet. Han brukar avbildas som en fisk.

Våra myter, sagor och bilder bubblar av fisk, det här t.ex. Det kommer från Gotland, och den som klickar vidare där hittar mycket intressant. Idéerna från judendomens och kristendomens rötter kom till Östersjön via Bärnstensvägen redan 1600 f.Kr. Och Tutankhamons grav innehöll bärnsten från Östersjön.

Dagons präster bar mössor som liknade fiskhuvuden. De tros vara ursprunget till biskoparnas mitror. Medvetandet, hav såväl som droppe, Gud såväl som människa, beskrivs som fisk.

Myten leker med allegorierna: Kunskap är något vi äter, så den kunskap Jesus förkunnade bestod av bröd och fisk (Matt 14:17 med parallellställen). Det är ett bildspråk! Det var inga mirakel! Kunskapen som ”blev över” fyllde flera korgar, som åhörarna bar bort för att dela med sig till andra.

Det är ett fullständigt begripligt bildspråk. Logiskt. Vi skall bli ett med allt medvetande, med ”Gud”. Fisken är ett med sitt vatten (med sitt medvetande). Fast Gud och människa som fisk är uttryck som trots sin bibliska förankring glömdes bort, då kristendomen övergav filosofin för vidskepelsens mirakler.

Tjat. Om följande har jag skrivit förut

Bokstavstolkningens larvigheter hindrar oss förstå vad det handlar om. Gud har ju förbjudit oss att äta kunskap! Så lyder feltolkningen av Gamla Testamentet. Läs Aristoteles! Han visste att grekiska hamartia inte betyder synd, som det översätts till i Nya Testamentet. Förmodligen är det något skumt även med det motsvarande hebreiska ordet.

När Jakob slogs med Gud (samvetet) fick han Guds välsignelse. Han segrade genom att förlora och erkänna sina fel. Ändra sig! Men först måste han inse, att han gjort fel. Han måste äta kunskap! Arvsynd! Synd är alltså bra! Det läste Rasputin, men han feltolkade det. Vi får inte göra avsiktliga fel! Hamartia är enbart för folk med samvete, som gör oavsiktliga fel. Eva gjorde rätt! Adam, Guds son, kunde sedan gå den rätta vägen.

Ra, ljusbäraren eller Lucifer, han som gjorde uppror mot sin fader Nun och därför kastades ned i underjorden, hade en bror. I Bibeln anges Nun trettio (30) gånger som far till Josua (hebreiskt namn som betyder Gud frälser). I det på grekiska skrivna Nya Testamentet översätts Josua till det grekiska namnet Jesus.

Allegorin om solguden Ra beskriver hur det tänkande intellektet (av Paulus kallat själ) fängslas i materiens bojor. Där får han namn som Ramses och blir denna världens herre. Farao, kung eller kejsare. – Solguden Ra + det egyptiska ordet moses, som betyder son, avkomma, dras ihop till Ramses. Vi är alla konungar, mumlar Paulus (1 Kor 4:8).

Brodern Jesus (av Paulus kallad ande, som helig även kallad kärlek) kommer efter för att rädda (frälsa). Han värderar: Det är rätt, fel, gott, ont, vackert, fult. Ingen logik i sådant. Bröderna är medvetandets två yttringar. För att ha något att värdera, måste människan äta av kunskapens frukt. Det är att skaffa sig erfarenheter och lärdom. I många andra myter beskrivs bröderna som systrar, ormar, andra djur eller horn.

Den teodicé jag har säger att Det Stora Medvetandet är en spegel. Allt medvetande reflekterar. Världen är bilden i spegeln. Om Gudaspegeln är god, blir spegelbilden (= världen) hemsk, om betraktaren (= du) är hemsk. Den gode guden blir en skräck!

Var finns den kristna Himlen?

I mytologin liknas alltså själen (egentligen medvetandet) vid vatten. Detta har skapat förvirring från första stund hos de bokstavstolkande. Står det vatten, så är det vatten! De frågar: själ, ande, luft och vatten – är det samma? Om inte, vad är skillnaden? Förvirringen är dock värre än så, ty det är inte havet som är himmelen.

Det är bara himlavalvet, som Gud kallar himmel (1 Mos 1:6-8). Himlavalvet är ”ostkupan” över världen, som Han satte att skilja vattnet ovan från vattnet nedan, sig själv från dig.

Tidiga bokstavstroende förklarade regnet med att ostkupan/himlen läcker. De fattade inte, eller ville inte förstå, att de gamla filosoferna använde vattnet som allegori för medvetandet.

Den plats vi kommer till efter vår fysiska död antas vara himmelshavet. Där skapas en ny spegelbild av oss, en ny verklighet. Vi bör nog tänka på vårt utseende i alla avseenden. Bär du dig åt som Fan, så … får du möta draken i djupet. Läs om ”Drake” i vår svenska Bibels ordförklaringar.

”En ny himmel och en ny jord” står det i både GT och NT (Jes 65:17, Upp 21:1). 

Den korrekta idén? Materia = medvetande. Tja, … säg det.

Likt H₂O har medvetandet aggregationsformer. H₂O har tre sådana: fast, flytande och gas. Vi kallar dem is, vatten och ånga. Det är samma sak, H₂O. Medvetandets aggregationsformer är allt olika, som kan finnas i medvetandet.

Det är information, tankar, vilja, skeenden och materia. Allt är medvetande och allt existerar därför att det finns i medvetandet, därför att det är medvetande. Materien kanske vi ibland kan kalla fruset medvetande. Medvetandets fasta aggregationsform.

Fysikerna (t.ex. Max Tegmark i sin bok ”Vårt matematiska universum”) beskriver materiens innersta väsen som matematiska abstraktioner (= tankefoster). Vi måste överge vårt förakt för medvetandet. Tankar är verkliga, de är något. Aggregationsformerna är: Jag är, vet, tänker, vill och gör. Som det sista, skeenden eller händelser, beskrivs ibland materien. Läs om det i någon populärvetenskaplig bok om fysik!

Om medvetandet är det enda som existerar, finns inget annat att studera. Det kan dock studeras från olika håll. Fysiker har sitt håll att titta från. Materien. De har funnit ett tankefoster. Abstraktioner. Andra har tittat från ett annat håll. Psyket. Där har aldrig rått någon tvekan. Det är ett tankefoster.

Men är det materia har det massa. Visserligen letar kosmologerna efter den mörka materien och energin. Fysikerna saknar 95 % av universums massa. Det där vill jag dock inte spekulera om, men jag undrar vad en tanke kan väga?

Jag anar stora möjligheter att spekulera hejvilt. Men det vill jag inte.